Boken tilldelades pris för årets bästa slovenska roman av dagstidningen Delo.
Jag kom till familjen Purg lite före halvåtta nyheterna på teve. I vardagsrummet, eller snarare det stora köket, var allt i oordning. Runt om golvet låg plastpistoler, kulsprutor, leksaksbilar, pansarvagnar, flygplan, lock och krossade kex. Jag gav lille Bojan den där chokladen som jag egentligen köpt till Ancka och satte mig i soffan. De har en soffa här som står framför teven. Ljubica blandade mig ett glas fruktsaft. Jožef sade:
”Och inget till mig?”
Hon reagerade inte. Hon satte sig trött i det från mig motsatta hörnet av soffan och tittade fundersamt på teven. Nyheterna hade just börjat, men Ljubica tittade inte för att det intresserade henne, utan av gammal vana. Då reste dig Jožef. Med sin enorma kropp fyllde han nästan hela rummet. Han såg ut att vara på dåligt humör. Jag tänkte, vad ska hända nu, ska han slå till Ljubica rakt inför mig, eller vad. Men det gjorde han inte, han kliade sig bara i röven och satte sig på stolen igen bredvid mig.
Nyheterna hade som sagt var börjat, och Bojan kröp upp i mitt knä, men så att han var vänd emot mig. Ingen försökte hindra honom från det. Han kom alldeles nära mig med ansiktet och apade sig. Det fanns inget annat val. Jag var tvungen att göra en rolig grimas. Den lille började gapskratta och skrek:
”Žani är en fegis!”
Jožef log liksom lite för glatt.
”Ljubi” sade han till Ljubica. ”Gå och lägg lillen”
”Du vet att han inte kommer att sova” sade Ljubica. ”Jag orkar bara inte mer.”
”Jag vet” sade Jožef och blinkade med kall blick åt mig, ”du är helt slut.”
Sen räckte han sin tjocka hand mot den lille och viftade med de feta fingrarna.
”Kom till mig.”
Det vore bättre om han bara tagit honom ifrån mig. Chokladen i Bojans händer hade redan smält och det oroade mig. Men Bojan gillade inte att lyda. Till slut slutade Jožef vifta med fingrarna. Händelserna distraherade honom. De visade pansarvagnar och flygplan från den antiirakiska koalitionen. Jožef hade varit mekaniker, anställd i armén. Jag kan riktigt föreställa mig, vilken mekaniker med hänsyn till hans mentala utvecklingsnivå. Riktigt märkbart hade han bara utvecklats till kroppen. Dessutom misstänkte jag att han hade något vapen hemma. Efterblivenhet och vapen, det passar ihop på något sätt.
Jag satte helt enkelt själv ner lillen på golvet och visade honom:
”Titta, pansarvagnar!”
Men i det ögonblicket försvann pansarvagnarna. Bojan slet sig loss från mig, tryckte in resten av chokladen i munnen och med ett grepp om mina byxor kröp han upp i soffan, och sedan upp på soffans ryggstöd… Jag fångade honom just innan han kastade sig på mig med alla de där fingrarna.
”Inte det!” sade jag strängt. ”Nu går vi och tvättar händerna!”
Jag ledde honom till diskhon, lyfte honom och tvättade hans händer. Han gjorde inte motstånd. Tvärtom, han ville att vi skulle stänga och öppna kranen, hälla vatten från kastrullen till glasen och tillbaka, kort sagt att vi skulle leka med alla de där smutsiga kärlen, men det hade jag inte lust med. Allra mest irriterade mig den gravlika tystnaden bakom min rygg. Jožef och Ljubica stirrade helt utan intresse på teven, och jag, som det intresserade hur omröstningen om självständigheten i Litauen fortlöpte, och över huvud taget vad som händer runtom oss, jag var tvungen att ta hand om deras barn!
Därefter hängde han sig om halsen på mig. Hängande på det viset och tjutande av glädje bar jag honom hit och dit, jag gick runt bland pistoler och pansarvagnar, och sedan satte jag mig helt enkelt i soffan. Teven visade just då en spänd rapport från Belgrad. Ledningen för Socialistiska federativa republiken Jugoslavien hade just samlats tillsammans med ledarna för republikerna eller snarare ledarna för republikernas ledningar. Tudman och Mesic saknades. På grund av antikroatiska demonstrationer troligen beställda vågade de två inte komma dit. Det var spänt, jag tittade, under tiden kröp lille Bojan upp på ryggstödet bakom mig och sparkade mig över ryggen med benen. Då sa Jožef:
”Ljubi, ta lillen så att han inte faller på ryggen.”
Lovvärt! Fast han satt närmare, och han ingrep inte, därför rörde sig inte heller Ljubica det minsta. Bojan kröp ner själv, lade sig till rätta mellan Ljubica och mig så att huvudet var hos henne och benen hos mig – och sparkade mig, bankade med nävarna, tjöt och väckte uppmärksamhet på alla vis. Eftersom det inte blev någon reaktion, sprang han till slut fram till teven och stängde av den.
Har man sett på maken!
Jag såg på Jožef, som återgäldade min blick, uppenbarligen stolt över sonen. Barnet var verkligen intelligent, men inte efter honom. Det har han efter Malčika, Jožefs mor. Hon är mer sådan.
Så gjorde de en kraftmätning:
”Hörru,” sade Jožef, ”om du inte låter oss se på nyheterna, så tänker inte jag låta dig se på serier.”
Bojan lät sig inte förvirras. Han märkte att Jožef inte menade allvar. Troligen hade de redan hotat honom på det sättet, och sedan hade de naturligtvis inte förverkligat hotelserna.
”Det är säkert,” hotade Jožef. ”Du kommer inte att få se på Tommy och Jerry mer!”
”Inte Tommy och Jerry! Biet Maja!”
Jožef ryckte till.
”Ljubi, för helvete, säg inte att du har gett honom ”Biet Maja”! Ge honom inte sådant! Jag vill inte att min son ska bli bög! Fattar du?”
”Vad fan,” ryckte Ljubica på axlarna, ”jag tar vad de har.”
Jožef vände sig till Bojan igen:
”Va, har du tröttnad på He Man?”
”Han är dum.”
”Vadå dum, för helvete? Han är starkt och besegrar allt! Bojan, sätt på teven! Tänker du sätta på teven!”
”Nej, det tänker jag inte!”
Nu reste sig Jožef, men också det var en del av spelet. Den lille sprang fram till teven och satte själv på den.
”Om Bojan hellre skulle vilja se på serier,” sade jag, ”så låt honom se på dem. Om det inte vore för mig, skulle ni två förmodligen inte se på nyheterna.”
”Självklart skulle vi det,” replikerade Jožef undvikande.
Så sjutton heller, tänkte jag. Ni vet över huvud taget ingenting och inget intresserar er heller.
Då hade nyheterna redan slutat. Men Bojan stod mitt bland leksakerna framför teven och viftade med händerna. När han märkte att jag egentligen inte följde programmet längre kastade han sig famnen på Ljubica och började gråta hjärtlöst. Ljubica klappade och smekte honom, som om någon gjort honom den värsta oförrätten. Jag vände mig till Jožef.
”Och var är mamma?”
Jožef såg lömskt på Ljubica, men jag vet inte ens om hon hört mig. Han visade tänderna, han log.
”Hon gick en liten sväng.”
Här är det något som inte stämmer, sa jag till mig själv. Men lillen slutade just då tjuta. Han utropade:
”Bajsa!”
Ljubica skickade honom trött till Jožef.
”Gå med pappa på toaletten.”
”Inte på toaletten. Jag ska bajsa här!”
Man föreställer sig alltid att barn går och lägger sig samtidigt som de små kaninerna före tevenyheterna. Men så är det inte. Jožef reste sig upp och gick till toaletten efter pottan. På vägen boxade han i luften och visade över huvud taget någon slags spändhet. Han ställde pottan mitt ibland leksakerna och sedan hade vi Bojan framför oss på pottan. Han satt, siktade med pistolen mot mig och tömde sin lilla tarm. Pang! pang!
”Och hur är det med er” frågade Jožef mig plötsligt och lite sarkastiskt. Han satt så att han hade benen särade, underarmarna vilade över låren och hängde inåt, och jättenävarna i ändan spändes. Mellan fingrarna på den ena osade en cigarett.
”Bra, okej.” sade jag,
”Ja, ni ser verkligen bra ut” sade Ljubica, ”ni håller er i fin form. För er ålder!”
Fy tusan, folk är verkligen okänsliga.
”Gratulera mig inte för tidigt” sade jag. ”Om du gör det om fyrtio kommer jag att bli riktigt glad!”
”Varför då?” frågade hon.
Jag såg förvånat på Jožef, men han ägnade sig åt sin son på pottan. Han blinkade åt honom och sköt tillbaka med fingret. Bom. Bom.
”Ja,” sade jag, ”då kommer jag att vara hundra!”
Hon log vänligt mot mig.
”Tror ni att ni kommer att få uppleva det?”
Jag hade i och för sig redan en stund varit klar över att jag inte borde ha kommit hit, men nu fick jag inte gå hem än. På grund av Malči. När hon till slut skulle komma, skulle hon bli förargad för att jag inte hade väntat. Då reste sig Bojan från pottan och började springa runt med sin nakna rumpa. Vem skulle resa sig? Jag såg på Jožef. Nå, så reste sig Ljubica, hon grep liksom nöjt tag i lillen och gick iväg med honom till badrummet. Jožef och jag satt tigande kvar. Efter en stund sade jag:
”Är det något fel med att jag är här? Kanske hade ni något annat planerat?”
Jožef tittade rakt fram.
”Inte alls! Ingenting.”
Jag gillade inte de unga i familjen Purg, men jag ville helst inte gå dem på nerverna heller. Jag kände mig lite skyldig, men egentligen fanns det ingen orsak till varför jag skulle göra det. Förutom småsummor hade de en gång fått hela femtusen mark av mig, och det till en bil, en etthudraetta. Visserligen hade Malčika kommit med en vädjan om ett lån till mamma, men två saker stod genast klara: att jag skulle låna ut pengarna och att jag aldrig mer skulle få se dem. Men okej, då trodde jag fortfarande på allvar att Purgs bil kanske skulle komma till nytta för mig och mamma också någon gång. Man vet aldrig vad som kan drabba en. Förresten var De fem tusen marken bara hälften av summan som behövdes för bilen. Men strunt i det. Nu var bilen redan gammal och utsliten och de hade bara en gång tagit mig med sig till Tržic, och jag hade inte ens behov av det.
Det klampade i hallen och ljuset tändes. Jag hörde skobyte, och sen öppnades den glasade dörren energiskt och Malči klev in.
Jag måste säga några ord om Malči, men först måste jag säga några ord om familjen Purg, och hur jag är släkt med dem. Min mamma och Malčikas far Gašper var kusiner, men för upprätthållandet av släktrelationen var en annan sak viktigare, nämligen vänskapen mellan min mamma och Gašpers fru Mihelca. Och när Mihelca dog gick mamma inte dit mera, därför kom Malči, ”ihåliga Malči” som mamma brukade säga, gärna på besök till oss. Hon åt upp allt som man ställde framför henne. Sedan gifte jag mig och Malčika kom inte till oss mer, förutom en eller kanske två gånger. Till sist gav hon sig också av hemifrån, som hennes två äldre bröder, två skolade pojkar. När också Malči flyttat hemifrån, blev Gašper kvar ensam. Och här börjar historien. Den gamle Gašper var redan över sjuttio år, han var pensionerad plåtslagarmästare, och det blev långtråkigt för honom, ja, så han gick och förälskade sig i en trettio år yngre kvinna. När de så hade lärt känna varandra lite bättre föreslog han henne att hon skulle komma och bo hos honom. Kvinnan var genast med på det, särskilt som hon bodde trångt någonstans med två barn.
Men då återvände plötsligt Malči, som annars bodde i Zalog tillsammans med någon järnvägare, hem. Hon kom med ett barn, Jožef, två år gammal, och stannade för gott. Helt klart var hennes avsikt att hindra fadern från att göra något dumt. Jag vet inte, kanske ser jag naivt på vissa saker, men genom att hon räddade huset och övriga fastigheter, förstörde hon livet för flera människor. Först och främst för gamle Gašper, som visserligen var en ärlig och god människa, men gjort det misstaget att han förälskat dig, och sen för sin man som järnvägare inte kunde flytta bara så där och som hon till slut helt fick att tappa intresset, men hon skadade snarast även sig själv och Jožef. Sig själv eftersom ingen därefter gillade henne längre, förmodligen på grund av hennes girighet, och Jožef eftersom han utan fader blev en usling och idiot. Nåväl, jag vet inte. I alla fall så dog gamlingen av sorg och sedan dess är familjen Purg inte längre vad den varit.
”Men titta, Žani, det är ju du!” sade Malči, och samtidigt sköt hon med benet in en gammal barnfilt under dörren. Malči är en sprängfylld stor käring. För tillfället var hon klädd i en knälång, åtsittande kjol och tjocka strumpbyxor, insvept i en kofta. Permanenten på hennes runda huvud var nygjord. Malči var noga med sitt utseende eftersom hon var chef på ett snabbköp.
»Jag tänkte, vems är de där svarta kängorna. Vem skulle ha trott att de kunde vara dina!«
Hon log kort och kastade en hastig blick mot oss. Ja, det var hennes stil att retas, eller att vara otrevlig, för att vara mera exakt. Hursomhelst visste jag inte vad jag skulle svara på det. Men jag märkte att Jožef uppmärksamt observerade henne. I det ögonblicket kom Bojan springande från badrummet, barfota och glad som en valp. Malči gjorde en överdrivet vänlig min och slog ut med händerna.
»Men titta! Har du inte gått och lagt dig än!?«
Den lille försvann med en gång. Aha, tänkte jag, barn känner brist på uppriktighet. Han tryckte sig till Jožef och blev alldeles lugn. Också Ljubica kom från badrummet och nu var vi alla tillsammans. Alla hade runda kattansikten. Också Ljubica, hon såg bara inte lömsk och falsk ut, utan lat och korkad. ”Och var har du tofflorna?” sade Malči, gick runt och kikade hit och dit, som just det om det var det viktigaste i det ögonblicket. ”Nå, vart har du gjort av tofflorna?”
Ljubica tittade inte ens på henne. Hon tog Bojan i famnen och gick till tamburdörren. Hon och Jožef hade inrett åt sig på vinden. Från en krok tog hon ner en uttöjd kofta och svepte in barnet.
”Ska du säga god natt till pappa?” sade hon. ”Ska du säga god natt till farbror Žani?”
Lillen sade god natt och vi två sade god natt, men Malči letade under tiden ilsket efter tofflorna. Hon var ursinnig. Ljubica gick upp på vindsvåning med lillen, och så fort hon försvunnit, kände sig Malčika genast bättre. Hon såg på mig och satte sig i soffan bredvid mig. Soffan sjönk ihop så mycket under henne att jag nästan välte i hennes famn. I sista ögonblicket fick jag tag i gaveln och sedan släppte jag den heller inte mer. Kvinnan väger hundra kilo, och ändå är hon inte egentligen tjock.
”Åh, se här är de!” sade hon, fortfarande märkbart upprörd och drog fram tofflorna från bakom min rygg. Jag bad om ursäkt, jag vet egentligen inte varför, jag hade ju inte vetat att de var där, men Malči reagerade inte. Att hon inte brydde sig om min ursäkt hörde till vanligheterna här, men det gjorde en inte rasande, utan man ansåg sig, under trycket av det gudomliga förbiseendet av vanliga normer, vara en småaktig skit. Och sådana trick, medfödda och inlärda, jag vet inte vilket, följde i en alldeles strid ström. Man har tre möjligheter: antingen att man genast flyr från Purgarna, eller att man förälskar sig i dem, för att just sådana människor attraherar en, eller att man står ut med dem, eftersom de ändå är släkt.
Malči gav tofflorna till Jožef som satt på en pall till vänster bredvid mig. Eftersom hon långt ifrån kunde nå dit och eftersom Jožef inte alls reagerade, lutade hon sig helt på mig, så att Jožef fick tofflorna under näsan, och jag hennes grandiosa bröst. Hon sade:
”Här har du, bär upp dem.”
Herregud, de där brösten bredde ut sig framför mig och gick i vågor, och jag höll mig fast i soffgaveln och önskade att det inte skulle vara alltför länge. Jag ville verkligen inte falla i hennes famn i Jožefs närvaro, och ännu mindre i hans frånvaro. Till slut tog han i alla fall de där tofflorna… (Överge mig inte Jožef! – bönade jag honom i tankarna)… och lade ner dem på golvet.
”Nu behöver han dem i alla fall inte” sade han.
Sådan är Jožef. Otrevlig och gruffig, men ibland rent av pålitlig. Malči rätade på sig men flyttade inte åt sidan. Vi vidrörde varandra med låren. Jag frågade mig hur i all världen allt det där köttet nu trängdes under kjolen. Hon såg på mig som en höna ser på en mask.
”Hur är det med dig, Žani? Du har inte varit här på länge. Varför är du så tyst? Skall du ha något att dricka?”
Tre frågor på en gång. En noggrann person skulle bli galen, men jag visste redan att jag inte fick veckla in mig med att svara. I vilket fall som helst skulle hon avbryta mig efter tre ord.
”Det är bra, Malči.” sade jag, ”jag dricker redan jos. Och hur är det med dig då?”
Hon svarade inte. Hon bara fortsatte:
”Du ser lite svag ut. Du är lite mager. Är det någon kärring som förföljer dig, va?”
Det var konversation i hennes stil. Sådana frågor var jag alltid rädd för. Jag visste visserligen vad som skulle behövas. Jag borde bita ifrån med något sådant som till exempel: är du avundsjuk på mig, tösen? – men med det skulle jag gå ner mig i kvicksand. Jag svarade sanningsenligt:
”I själva verket har jag faktiskt varit sjuk. Tio dagar låg jag. Jag är fortfarande inte riktigt återhämtad.”
Malči spärrade upp sina runda kattögon omåttligt.
”Vad säger du! Och vad var det med dig?”
”Äsch, inget särskilt. Halsfluss. Och kanske lite lunginflammation.”
Nu såg också Jožef på mig.
“Hörde du vad han sade?” sade Malči. “Han har varit sjuk och vi visste ingenting om det.”
“Snälla ni!” utropade jag. “Det var ju inget farligt! Vad skulle ni i så fall säga om jag hade haft cancer i tolvfingertarmen eller levern!”
De iakttog mig. De iakttog mig verkligen. Malči sansade sig först:
”Hörde du honom, Jožef? Hörde du vad han pratar om?!”
Kvicksand! Hos Purg trillar man dit i vilket fall som helst. Jag blev arg.
”Dumheter” Jag hade bara halsfluss! Och vad är det? Ingenting!”
“Bara halsfluss, ja” sade Malči. “Jag lyssnar, jag lyssnar, men jag kan inte tro det. Skall du ha något att äta, Žani?”
”Nej, nej,” sade jag. ”Jag äter inte efter sex på kvällen. Förutom något litet ibland.”
“Ja, just det, något litet!” sade Malči. “Du tror väl inte jag tänker steka en hare åt dig nu!”
Så behandlar de dig, ja, tänkte jag, som en idiot! Malči tog en bricka med en kvarts tårta ur kylen. Jag blev skrämd:
“Om det där är till mig, så helst inte.”
Malči såg med ett leende på Jožef. “Självklart inte! Vad tror du! Bara en bit!”
Till och med Jožef såg på mig med ett leende: för ett ögonblick visade han tänderna. Malči skar upp en bit och gav den till mig på en assiett.
“Var så god,” sade hon “ den har vi kvar sedan Bojans födelsedag.”
Nu tappade jag verkligen andan! Jag visste ingenting om någon födelsedag. Bra åtminstone att jag haft choklad med mig! Men i jämförelse med hela den där arsenalen på golvet hade också en meter lång chokladkaka varit en rätt blygsam födelsedagspresent!
“Han hade med sig en chokladbit till honom” sade Jožef med visst eftertryck. Malči blev förvånad:
“Åh, verkligen? Ojojoj, farbror Žani, ojojoj!”
Det var tydligt att de drev med mig. Malči satte sig hastigt hos mig och soffan sjönk ihop igen. I sista stund lyckades jag få tag i gaveln.
“Och hur blir det om du blir sjuk på riktigt, Žani?” sade hon och i hennes röst hördes en tydlig oro. ”Vem ska då ta hand om dig?”
”Åh,” sade jag utan övertygelse, ”jag kommer allt att klara mig på något sätt.”
”Har du nu, när du haft halsfluss eller vad du nu hade, åtminstone använt din student till någonting. Har han kommit med något från affären? Det hoppas jag!
Jag borde ha sagt ”ja, ja, självklart”, men nej. Jag sade som sanningen var. Jag berättade att Šonc är på ferier. Det var så naivt, att till och med Jožef vände sig mot mig.
Malči såg på honom, tog den tomma assietten ifrån mig, och reste sig. När hon reste sig, kastades jag mot gaveln. Hon gick till diskbänken och började syssla med bråten. Hon sade:
“Jag har en idé, Žani.”
När hon sade det var hon lutad över diskhon. Om Malči ägnar sig åt dig direkt, är hon motbjudande, men om hon säger något till dig så där bortvänd var hon farlig. Jag väntade på vad som skulle komma.
“Men vet du vad,” sade hon, fortfarande ner i diskhon, “jag komma hem till dig och berättar allt för dig. Någon gång nästa vecka kommer jag till dig på kaffe.”
“Äh,” sade jag svagt. “berätta det för mig nu när jag ändå är här!”
Nu såg hon försmädligt på mig.
“Se på honom! Du tycker att det är synd på kaffet! Men jag skulle verkligen vilja komma en liten titt till dig!”
Nu måste jag bjuda in henne själv!
”Men herregud!” utropade jag. ”Varför snackar du smörja! Bara kom du!”
Nå, så har vi två hamnat tillsammans.
”Såja!” sa hon godkännande. ”Såja!”
Jag reste mig, arg på mig själv, och rättade till kläderna.
”Det är sent,” sade jag, ”Det är dags att lägga sig.”
Hon såg på mig och nickade mot sitt rum.
”Vad sömn anbelangar, så finns det nog med rum hos mig!”
Jag började röra mig mot dörren, men Jožef skyndade före och öppnade den. Jag kan inte tro det, han var inte så dum att han inte visste vad som verkligen inte passar sig. När jag satt på mig skorna och klätt mig öppnade han också ytterdörren för mig. Under tiden flåsade han och tittade förbi mig. Fasen, tänkte jag, han skulle helst vilja kasta mig ur huset!
Ute i den friska luften stannade jag genast och tände en cigarett. Jag var alldeles förstörd av tobaksbegär. I samma stund som jag blåste ut den första röken, drog underliga röster på andra sidan det fördragna fönstret i rummet där vi suttit, till sig min uppmärksamhet. Jag är inte lagd åt att tjuvlyssna, verkligen inte, men när jag redan var där, varför skulle jag göra mig döv. Det var Malči och Jožef. Jag kunde inte snappa upp ord, för övrigt fanns det inga heller. Snarare skulle jag säga att de muttrade och flåsade. Och de slogs också, det var det inget tvivel om. Därefter hörde jag Malčika:
»Låt mig vara!«
Det grymtade hon fram mitt i ett sådant skratt som framkallas av kittling.
Jag gav mig av hemåt riktigt snabbt.
”Och inget till mig?”
Hon reagerade inte. Hon satte sig trött i det från mig motsatta hörnet av soffan och tittade fundersamt på teven. Nyheterna hade just börjat, men Ljubica tittade inte för att det intresserade henne, utan av gammal vana. Då reste dig Jožef. Med sin enorma kropp fyllde han nästan hela rummet. Han såg ut att vara på dåligt humör. Jag tänkte, vad ska hända nu, ska han slå till Ljubica rakt inför mig, eller vad. Men det gjorde han inte, han kliade sig bara i röven och satte sig på stolen igen bredvid mig.
Nyheterna hade som sagt var börjat, och Bojan kröp upp i mitt knä, men så att han var vänd emot mig. Ingen försökte hindra honom från det. Han kom alldeles nära mig med ansiktet och apade sig. Det fanns inget annat val. Jag var tvungen att göra en rolig grimas. Den lille började gapskratta och skrek:
”Žani är en fegis!”
Jožef log liksom lite för glatt.
”Ljubi” sade han till Ljubica. ”Gå och lägg lillen”
”Du vet att han inte kommer att sova” sade Ljubica. ”Jag orkar bara inte mer.”
”Jag vet” sade Jožef och blinkade med kall blick åt mig, ”du är helt slut.”
Sen räckte han sin tjocka hand mot den lille och viftade med de feta fingrarna.
”Kom till mig.”
Det vore bättre om han bara tagit honom ifrån mig. Chokladen i Bojans händer hade redan smält och det oroade mig. Men Bojan gillade inte att lyda. Till slut slutade Jožef vifta med fingrarna. Händelserna distraherade honom. De visade pansarvagnar och flygplan från den antiirakiska koalitionen. Jožef hade varit mekaniker, anställd i armén. Jag kan riktigt föreställa mig, vilken mekaniker med hänsyn till hans mentala utvecklingsnivå. Riktigt märkbart hade han bara utvecklats till kroppen. Dessutom misstänkte jag att han hade något vapen hemma. Efterblivenhet och vapen, det passar ihop på något sätt.
Jag satte helt enkelt själv ner lillen på golvet och visade honom:
”Titta, pansarvagnar!”
Men i det ögonblicket försvann pansarvagnarna. Bojan slet sig loss från mig, tryckte in resten av chokladen i munnen och med ett grepp om mina byxor kröp han upp i soffan, och sedan upp på soffans ryggstöd… Jag fångade honom just innan han kastade sig på mig med alla de där fingrarna.
”Inte det!” sade jag strängt. ”Nu går vi och tvättar händerna!”
Jag ledde honom till diskhon, lyfte honom och tvättade hans händer. Han gjorde inte motstånd. Tvärtom, han ville att vi skulle stänga och öppna kranen, hälla vatten från kastrullen till glasen och tillbaka, kort sagt att vi skulle leka med alla de där smutsiga kärlen, men det hade jag inte lust med. Allra mest irriterade mig den gravlika tystnaden bakom min rygg. Jožef och Ljubica stirrade helt utan intresse på teven, och jag, som det intresserade hur omröstningen om självständigheten i Litauen fortlöpte, och över huvud taget vad som händer runtom oss, jag var tvungen att ta hand om deras barn!
Därefter hängde han sig om halsen på mig. Hängande på det viset och tjutande av glädje bar jag honom hit och dit, jag gick runt bland pistoler och pansarvagnar, och sedan satte jag mig helt enkelt i soffan. Teven visade just då en spänd rapport från Belgrad. Ledningen för Socialistiska federativa republiken Jugoslavien hade just samlats tillsammans med ledarna för republikerna eller snarare ledarna för republikernas ledningar. Tudman och Mesic saknades. På grund av antikroatiska demonstrationer troligen beställda vågade de två inte komma dit. Det var spänt, jag tittade, under tiden kröp lille Bojan upp på ryggstödet bakom mig och sparkade mig över ryggen med benen. Då sa Jožef:
”Ljubi, ta lillen så att han inte faller på ryggen.”
Lovvärt! Fast han satt närmare, och han ingrep inte, därför rörde sig inte heller Ljubica det minsta. Bojan kröp ner själv, lade sig till rätta mellan Ljubica och mig så att huvudet var hos henne och benen hos mig – och sparkade mig, bankade med nävarna, tjöt och väckte uppmärksamhet på alla vis. Eftersom det inte blev någon reaktion, sprang han till slut fram till teven och stängde av den.
Har man sett på maken!
Jag såg på Jožef, som återgäldade min blick, uppenbarligen stolt över sonen. Barnet var verkligen intelligent, men inte efter honom. Det har han efter Malčika, Jožefs mor. Hon är mer sådan.
Så gjorde de en kraftmätning:
”Hörru,” sade Jožef, ”om du inte låter oss se på nyheterna, så tänker inte jag låta dig se på serier.”
Bojan lät sig inte förvirras. Han märkte att Jožef inte menade allvar. Troligen hade de redan hotat honom på det sättet, och sedan hade de naturligtvis inte förverkligat hotelserna.
”Det är säkert,” hotade Jožef. ”Du kommer inte att få se på Tommy och Jerry mer!”
”Inte Tommy och Jerry! Biet Maja!”
Jožef ryckte till.
”Ljubi, för helvete, säg inte att du har gett honom ”Biet Maja”! Ge honom inte sådant! Jag vill inte att min son ska bli bög! Fattar du?”
”Vad fan,” ryckte Ljubica på axlarna, ”jag tar vad de har.”
Jožef vände sig till Bojan igen:
”Va, har du tröttnad på He Man?”
”Han är dum.”
”Vadå dum, för helvete? Han är starkt och besegrar allt! Bojan, sätt på teven! Tänker du sätta på teven!”
”Nej, det tänker jag inte!”
Nu reste sig Jožef, men också det var en del av spelet. Den lille sprang fram till teven och satte själv på den.
”Om Bojan hellre skulle vilja se på serier,” sade jag, ”så låt honom se på dem. Om det inte vore för mig, skulle ni två förmodligen inte se på nyheterna.”
”Självklart skulle vi det,” replikerade Jožef undvikande.
Så sjutton heller, tänkte jag. Ni vet över huvud taget ingenting och inget intresserar er heller.
Då hade nyheterna redan slutat. Men Bojan stod mitt bland leksakerna framför teven och viftade med händerna. När han märkte att jag egentligen inte följde programmet längre kastade han sig famnen på Ljubica och började gråta hjärtlöst. Ljubica klappade och smekte honom, som om någon gjort honom den värsta oförrätten. Jag vände mig till Jožef.
”Och var är mamma?”
Jožef såg lömskt på Ljubica, men jag vet inte ens om hon hört mig. Han visade tänderna, han log.
”Hon gick en liten sväng.”
Här är det något som inte stämmer, sa jag till mig själv. Men lillen slutade just då tjuta. Han utropade:
”Bajsa!”
Ljubica skickade honom trött till Jožef.
”Gå med pappa på toaletten.”
”Inte på toaletten. Jag ska bajsa här!”
Man föreställer sig alltid att barn går och lägger sig samtidigt som de små kaninerna före tevenyheterna. Men så är det inte. Jožef reste sig upp och gick till toaletten efter pottan. På vägen boxade han i luften och visade över huvud taget någon slags spändhet. Han ställde pottan mitt ibland leksakerna och sedan hade vi Bojan framför oss på pottan. Han satt, siktade med pistolen mot mig och tömde sin lilla tarm. Pang! pang!
”Och hur är det med er” frågade Jožef mig plötsligt och lite sarkastiskt. Han satt så att han hade benen särade, underarmarna vilade över låren och hängde inåt, och jättenävarna i ändan spändes. Mellan fingrarna på den ena osade en cigarett.
”Bra, okej.” sade jag,
”Ja, ni ser verkligen bra ut” sade Ljubica, ”ni håller er i fin form. För er ålder!”
Fy tusan, folk är verkligen okänsliga.
”Gratulera mig inte för tidigt” sade jag. ”Om du gör det om fyrtio kommer jag att bli riktigt glad!”
”Varför då?” frågade hon.
Jag såg förvånat på Jožef, men han ägnade sig åt sin son på pottan. Han blinkade åt honom och sköt tillbaka med fingret. Bom. Bom.
”Ja,” sade jag, ”då kommer jag att vara hundra!”
Hon log vänligt mot mig.
”Tror ni att ni kommer att få uppleva det?”
Jag hade i och för sig redan en stund varit klar över att jag inte borde ha kommit hit, men nu fick jag inte gå hem än. På grund av Malči. När hon till slut skulle komma, skulle hon bli förargad för att jag inte hade väntat. Då reste sig Bojan från pottan och började springa runt med sin nakna rumpa. Vem skulle resa sig? Jag såg på Jožef. Nå, så reste sig Ljubica, hon grep liksom nöjt tag i lillen och gick iväg med honom till badrummet. Jožef och jag satt tigande kvar. Efter en stund sade jag:
”Är det något fel med att jag är här? Kanske hade ni något annat planerat?”
Jožef tittade rakt fram.
”Inte alls! Ingenting.”
Jag gillade inte de unga i familjen Purg, men jag ville helst inte gå dem på nerverna heller. Jag kände mig lite skyldig, men egentligen fanns det ingen orsak till varför jag skulle göra det. Förutom småsummor hade de en gång fått hela femtusen mark av mig, och det till en bil, en etthudraetta. Visserligen hade Malčika kommit med en vädjan om ett lån till mamma, men två saker stod genast klara: att jag skulle låna ut pengarna och att jag aldrig mer skulle få se dem. Men okej, då trodde jag fortfarande på allvar att Purgs bil kanske skulle komma till nytta för mig och mamma också någon gång. Man vet aldrig vad som kan drabba en. Förresten var De fem tusen marken bara hälften av summan som behövdes för bilen. Men strunt i det. Nu var bilen redan gammal och utsliten och de hade bara en gång tagit mig med sig till Tržic, och jag hade inte ens behov av det.
Det klampade i hallen och ljuset tändes. Jag hörde skobyte, och sen öppnades den glasade dörren energiskt och Malči klev in.
Jag måste säga några ord om Malči, men först måste jag säga några ord om familjen Purg, och hur jag är släkt med dem. Min mamma och Malčikas far Gašper var kusiner, men för upprätthållandet av släktrelationen var en annan sak viktigare, nämligen vänskapen mellan min mamma och Gašpers fru Mihelca. Och när Mihelca dog gick mamma inte dit mera, därför kom Malči, ”ihåliga Malči” som mamma brukade säga, gärna på besök till oss. Hon åt upp allt som man ställde framför henne. Sedan gifte jag mig och Malčika kom inte till oss mer, förutom en eller kanske två gånger. Till sist gav hon sig också av hemifrån, som hennes två äldre bröder, två skolade pojkar. När också Malči flyttat hemifrån, blev Gašper kvar ensam. Och här börjar historien. Den gamle Gašper var redan över sjuttio år, han var pensionerad plåtslagarmästare, och det blev långtråkigt för honom, ja, så han gick och förälskade sig i en trettio år yngre kvinna. När de så hade lärt känna varandra lite bättre föreslog han henne att hon skulle komma och bo hos honom. Kvinnan var genast med på det, särskilt som hon bodde trångt någonstans med två barn.
Men då återvände plötsligt Malči, som annars bodde i Zalog tillsammans med någon järnvägare, hem. Hon kom med ett barn, Jožef, två år gammal, och stannade för gott. Helt klart var hennes avsikt att hindra fadern från att göra något dumt. Jag vet inte, kanske ser jag naivt på vissa saker, men genom att hon räddade huset och övriga fastigheter, förstörde hon livet för flera människor. Först och främst för gamle Gašper, som visserligen var en ärlig och god människa, men gjort det misstaget att han förälskat dig, och sen för sin man som järnvägare inte kunde flytta bara så där och som hon till slut helt fick att tappa intresset, men hon skadade snarast även sig själv och Jožef. Sig själv eftersom ingen därefter gillade henne längre, förmodligen på grund av hennes girighet, och Jožef eftersom han utan fader blev en usling och idiot. Nåväl, jag vet inte. I alla fall så dog gamlingen av sorg och sedan dess är familjen Purg inte längre vad den varit.
”Men titta, Žani, det är ju du!” sade Malči, och samtidigt sköt hon med benet in en gammal barnfilt under dörren. Malči är en sprängfylld stor käring. För tillfället var hon klädd i en knälång, åtsittande kjol och tjocka strumpbyxor, insvept i en kofta. Permanenten på hennes runda huvud var nygjord. Malči var noga med sitt utseende eftersom hon var chef på ett snabbköp.
»Jag tänkte, vems är de där svarta kängorna. Vem skulle ha trott att de kunde vara dina!«
Hon log kort och kastade en hastig blick mot oss. Ja, det var hennes stil att retas, eller att vara otrevlig, för att vara mera exakt. Hursomhelst visste jag inte vad jag skulle svara på det. Men jag märkte att Jožef uppmärksamt observerade henne. I det ögonblicket kom Bojan springande från badrummet, barfota och glad som en valp. Malči gjorde en överdrivet vänlig min och slog ut med händerna.
»Men titta! Har du inte gått och lagt dig än!?«
Den lille försvann med en gång. Aha, tänkte jag, barn känner brist på uppriktighet. Han tryckte sig till Jožef och blev alldeles lugn. Också Ljubica kom från badrummet och nu var vi alla tillsammans. Alla hade runda kattansikten. Också Ljubica, hon såg bara inte lömsk och falsk ut, utan lat och korkad. ”Och var har du tofflorna?” sade Malči, gick runt och kikade hit och dit, som just det om det var det viktigaste i det ögonblicket. ”Nå, vart har du gjort av tofflorna?”
Ljubica tittade inte ens på henne. Hon tog Bojan i famnen och gick till tamburdörren. Hon och Jožef hade inrett åt sig på vinden. Från en krok tog hon ner en uttöjd kofta och svepte in barnet.
”Ska du säga god natt till pappa?” sade hon. ”Ska du säga god natt till farbror Žani?”
Lillen sade god natt och vi två sade god natt, men Malči letade under tiden ilsket efter tofflorna. Hon var ursinnig. Ljubica gick upp på vindsvåning med lillen, och så fort hon försvunnit, kände sig Malčika genast bättre. Hon såg på mig och satte sig i soffan bredvid mig. Soffan sjönk ihop så mycket under henne att jag nästan välte i hennes famn. I sista ögonblicket fick jag tag i gaveln och sedan släppte jag den heller inte mer. Kvinnan väger hundra kilo, och ändå är hon inte egentligen tjock.
”Åh, se här är de!” sade hon, fortfarande märkbart upprörd och drog fram tofflorna från bakom min rygg. Jag bad om ursäkt, jag vet egentligen inte varför, jag hade ju inte vetat att de var där, men Malči reagerade inte. Att hon inte brydde sig om min ursäkt hörde till vanligheterna här, men det gjorde en inte rasande, utan man ansåg sig, under trycket av det gudomliga förbiseendet av vanliga normer, vara en småaktig skit. Och sådana trick, medfödda och inlärda, jag vet inte vilket, följde i en alldeles strid ström. Man har tre möjligheter: antingen att man genast flyr från Purgarna, eller att man förälskar sig i dem, för att just sådana människor attraherar en, eller att man står ut med dem, eftersom de ändå är släkt.
Malči gav tofflorna till Jožef som satt på en pall till vänster bredvid mig. Eftersom hon långt ifrån kunde nå dit och eftersom Jožef inte alls reagerade, lutade hon sig helt på mig, så att Jožef fick tofflorna under näsan, och jag hennes grandiosa bröst. Hon sade:
”Här har du, bär upp dem.”
Herregud, de där brösten bredde ut sig framför mig och gick i vågor, och jag höll mig fast i soffgaveln och önskade att det inte skulle vara alltför länge. Jag ville verkligen inte falla i hennes famn i Jožefs närvaro, och ännu mindre i hans frånvaro. Till slut tog han i alla fall de där tofflorna… (Överge mig inte Jožef! – bönade jag honom i tankarna)… och lade ner dem på golvet.
”Nu behöver han dem i alla fall inte” sade han.
Sådan är Jožef. Otrevlig och gruffig, men ibland rent av pålitlig. Malči rätade på sig men flyttade inte åt sidan. Vi vidrörde varandra med låren. Jag frågade mig hur i all världen allt det där köttet nu trängdes under kjolen. Hon såg på mig som en höna ser på en mask.
”Hur är det med dig, Žani? Du har inte varit här på länge. Varför är du så tyst? Skall du ha något att dricka?”
Tre frågor på en gång. En noggrann person skulle bli galen, men jag visste redan att jag inte fick veckla in mig med att svara. I vilket fall som helst skulle hon avbryta mig efter tre ord.
”Det är bra, Malči.” sade jag, ”jag dricker redan jos. Och hur är det med dig då?”
Hon svarade inte. Hon bara fortsatte:
”Du ser lite svag ut. Du är lite mager. Är det någon kärring som förföljer dig, va?”
Det var konversation i hennes stil. Sådana frågor var jag alltid rädd för. Jag visste visserligen vad som skulle behövas. Jag borde bita ifrån med något sådant som till exempel: är du avundsjuk på mig, tösen? – men med det skulle jag gå ner mig i kvicksand. Jag svarade sanningsenligt:
”I själva verket har jag faktiskt varit sjuk. Tio dagar låg jag. Jag är fortfarande inte riktigt återhämtad.”
Malči spärrade upp sina runda kattögon omåttligt.
”Vad säger du! Och vad var det med dig?”
”Äsch, inget särskilt. Halsfluss. Och kanske lite lunginflammation.”
Nu såg också Jožef på mig.
“Hörde du vad han sade?” sade Malči. “Han har varit sjuk och vi visste ingenting om det.”
“Snälla ni!” utropade jag. “Det var ju inget farligt! Vad skulle ni i så fall säga om jag hade haft cancer i tolvfingertarmen eller levern!”
De iakttog mig. De iakttog mig verkligen. Malči sansade sig först:
”Hörde du honom, Jožef? Hörde du vad han pratar om?!”
Kvicksand! Hos Purg trillar man dit i vilket fall som helst. Jag blev arg.
”Dumheter” Jag hade bara halsfluss! Och vad är det? Ingenting!”
“Bara halsfluss, ja” sade Malči. “Jag lyssnar, jag lyssnar, men jag kan inte tro det. Skall du ha något att äta, Žani?”
”Nej, nej,” sade jag. ”Jag äter inte efter sex på kvällen. Förutom något litet ibland.”
“Ja, just det, något litet!” sade Malči. “Du tror väl inte jag tänker steka en hare åt dig nu!”
Så behandlar de dig, ja, tänkte jag, som en idiot! Malči tog en bricka med en kvarts tårta ur kylen. Jag blev skrämd:
“Om det där är till mig, så helst inte.”
Malči såg med ett leende på Jožef. “Självklart inte! Vad tror du! Bara en bit!”
Till och med Jožef såg på mig med ett leende: för ett ögonblick visade han tänderna. Malči skar upp en bit och gav den till mig på en assiett.
“Var så god,” sade hon “ den har vi kvar sedan Bojans födelsedag.”
Nu tappade jag verkligen andan! Jag visste ingenting om någon födelsedag. Bra åtminstone att jag haft choklad med mig! Men i jämförelse med hela den där arsenalen på golvet hade också en meter lång chokladkaka varit en rätt blygsam födelsedagspresent!
“Han hade med sig en chokladbit till honom” sade Jožef med visst eftertryck. Malči blev förvånad:
“Åh, verkligen? Ojojoj, farbror Žani, ojojoj!”
Det var tydligt att de drev med mig. Malči satte sig hastigt hos mig och soffan sjönk ihop igen. I sista stund lyckades jag få tag i gaveln.
“Och hur blir det om du blir sjuk på riktigt, Žani?” sade hon och i hennes röst hördes en tydlig oro. ”Vem ska då ta hand om dig?”
”Åh,” sade jag utan övertygelse, ”jag kommer allt att klara mig på något sätt.”
”Har du nu, när du haft halsfluss eller vad du nu hade, åtminstone använt din student till någonting. Har han kommit med något från affären? Det hoppas jag!
Jag borde ha sagt ”ja, ja, självklart”, men nej. Jag sade som sanningen var. Jag berättade att Šonc är på ferier. Det var så naivt, att till och med Jožef vände sig mot mig.
Malči såg på honom, tog den tomma assietten ifrån mig, och reste sig. När hon reste sig, kastades jag mot gaveln. Hon gick till diskbänken och började syssla med bråten. Hon sade:
“Jag har en idé, Žani.”
När hon sade det var hon lutad över diskhon. Om Malči ägnar sig åt dig direkt, är hon motbjudande, men om hon säger något till dig så där bortvänd var hon farlig. Jag väntade på vad som skulle komma.
“Men vet du vad,” sade hon, fortfarande ner i diskhon, “jag komma hem till dig och berättar allt för dig. Någon gång nästa vecka kommer jag till dig på kaffe.”
“Äh,” sade jag svagt. “berätta det för mig nu när jag ändå är här!”
Nu såg hon försmädligt på mig.
“Se på honom! Du tycker att det är synd på kaffet! Men jag skulle verkligen vilja komma en liten titt till dig!”
Nu måste jag bjuda in henne själv!
”Men herregud!” utropade jag. ”Varför snackar du smörja! Bara kom du!”
Nå, så har vi två hamnat tillsammans.
”Såja!” sa hon godkännande. ”Såja!”
Jag reste mig, arg på mig själv, och rättade till kläderna.
”Det är sent,” sade jag, ”Det är dags att lägga sig.”
Hon såg på mig och nickade mot sitt rum.
”Vad sömn anbelangar, så finns det nog med rum hos mig!”
Jag började röra mig mot dörren, men Jožef skyndade före och öppnade den. Jag kan inte tro det, han var inte så dum att han inte visste vad som verkligen inte passar sig. När jag satt på mig skorna och klätt mig öppnade han också ytterdörren för mig. Under tiden flåsade han och tittade förbi mig. Fasen, tänkte jag, han skulle helst vilja kasta mig ur huset!
Ute i den friska luften stannade jag genast och tände en cigarett. Jag var alldeles förstörd av tobaksbegär. I samma stund som jag blåste ut den första röken, drog underliga röster på andra sidan det fördragna fönstret i rummet där vi suttit, till sig min uppmärksamhet. Jag är inte lagd åt att tjuvlyssna, verkligen inte, men när jag redan var där, varför skulle jag göra mig döv. Det var Malči och Jožef. Jag kunde inte snappa upp ord, för övrigt fanns det inga heller. Snarare skulle jag säga att de muttrade och flåsade. Och de slogs också, det var det inget tvivel om. Därefter hörde jag Malčika:
»Låt mig vara!«
Det grymtade hon fram mitt i ett sådant skratt som framkallas av kittling.
Jag gav mig av hemåt riktigt snabbt.
(utdrag ur romanen med samma namn)
översatt av flera studenter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar