Tone Partljič: Lillan

Tone Partljič är född 1940 i Maribor. Han har under flera år varit lärare, därefter dramaturg och konstnärlig ledare för teatrar i Maribor och Ljubljana samt politiker. Utmärkande för honom är humoristiskt och satiriskt färgad prosa om samtiden. Sådana är även hans dramer och komedier. Han skriver både i bokform och manus för TV och film.

De förtöjde ekan vid Donaus strand. Ortsbor som räfsade hö på stranden såg på dem och hälsade tillbaka, sedan tänkte de gå in i affären. Men servitören som satt och lyssnade på radio under plommonträden ropade på dem och sade: lyssna.
– Vi lyssnar inte på radio, sa Lillan.
– Men det är krig i Slovenien, sade servitören i vit skjorta som var fläckig av gulasch.

Nyhetsuppläsaren talade med dramatisk röst: ”I natt satte enheter ur den jugoslaviska folkarmén sig i rörelse mot gränsstationerna i Socialistiska republiken Slovenien för att fullgöra den uppgift som ålagts dem av landets presidium. Men när de skulle fullgöra uppgiften stötte de på ett vilt motstånd från enheter ur det slovenska territorialförsvaret, som leds av reservsergeanten Janez. Jugoslaviska folkarméns fordon har blivit stående framför barrikader, minerade broar och olika lastbilar, vagnar och grävmaskiner, som fienderna till det enade Jugoslavien och den jugoslaviska folkarmén har ställt på vägarna för att förhindra våra enheter att fullgöra den givna uppgiften. När medlemmar i den jugoslaviska folkarmén började avlägsna hindren slog medlemmar ur Sloveniens territorialförsvar till mot dem med skjutvapen och granater. Förvånade över det starka hatet mot vår folkarmé, var soldaterna tvungna att svara med vapen, närmare bestämt eld från stridsvagnar och andra fordon. Just nu pågår regelrätta strider i Prekmurje, i städerna Ormož, Vrhnika, Brežice och Šentilj vid Maribor. Våra militära enheter närmar sig Ljubljana och man kan vänta sig en skarp sammandrabbning mellan armén och territorialförsvarets medlemmar. Så har det slovenska ledarskapets separatistiska politik fått sin blodiga epilog. Om antalet sårade och döda kommer vi att informera er fortlöpande, när vi får uppgifter. Kommendanten över den jugoslaviska folkarméns generalstab, general Adžic, har försäkrat att de slovenska separatistiska provokatörerna radikalt kommer att tillintetgöras och att armén med alla medel kommer att se till att landet fungerar konstitutionsenligt.

Den serbiska nationen fördömer skarpt Sloveniens separatistiska och aggressiva politik och detta smutsiga anfall mot enheter ur vår folkarmé, denna garant för broderskap och förenande av de jugoslaviska nationerna.
– Ert Slovenien är i krig! sa servitören och gick in på krogen. Lillan och Tom såg på varandra.
– Vad skall vi göra nu? frågade Lillan tyst.
– Jag vet inte. Jag skall i alla fall gå upp till sommarstugan, montera hjulen på bilen och köra åtminstone till Beocin och köpa tidningar. Om det går skall jag också ringa till Ljubljana.
– Till vem? Vart?
– Hem.
– Och jag?
– Lillan, förstår du inte? Det är krig i Slovenien. Mellan oss förändras inget på grund av det. Men jag får inte och kan inte vara här, jag måste hem, förstår du...
– Jag förstår inte.
– Gå med mig upp till stugan så gör vi i ordning bilen!
– Du har ju ingen nyckel.
– Jo, det har jag.
– Så i dag har du det?
– Lillan, förstår du inte att vi inte kan vara på någon ö medan Slovenien är i krig.
– Vadå ”någon ö”!? På vår ö!
– Kom med mig upp. Kom med mig till Beocin för att köpa tidningar och ringa. Sedan återvänder vi till Ljubljana. Jag skall stanna hos dig. Jag skall bara se efter att Tine och min fru lever, sen kommer jag till dig i ditt lilla rum…
– Jag har sagt upp det.
– Vi skall nog klara oss. Du vet ju att jag älskar dig. Mest i hela världen.
– Ännu mer älskar du snabb och exakt information. Jag åker tillbaka till ön. Ro mig dit, sedan kan du åka vart du vill!
– Lillan! Jag åker för att köpa tidningar, jag åker och ringer, här kan vi inte stanna. Om du inte vill följa med mig, så åk tillbaka till ön, plocka i ordning sakerna, och kom igen och hämta mig om ungefär tre timmar. Är det okej?
– Skall du ringa i tre timmar?
– Jag skall inte ringa i tre timmar, men först skall jag greja med bilen och hjulen i två timmar, sedan skall jag köra i åtminstone en halvtimma till Beocin, sedan skall jag vänta på telefonförbindelse, om jag kan få en förbindelse, och sen kommer jag tillbaka.
– Okej.
Och Lillan vände sig om och gick mot ekan. På tröskeln till affären stod handlarens fru och sa högt och tydligt:
– Hör ni, slovener, till slut har ni fått på käften!
Och så gick hon in i affären. Han sprang upp på kullen, låste upp stugan och fick genast syn på däcken och hjulen och registreringsskyltarna, och han svettades förbannat, innan han fått i ordning bilen. Han beklagade att den inte hade bilradio, men det var inget att göra åt.

För övrigt visste han tillräckligt. Det är krig i Slovenien, och redan flyter det döda soldater också i Donau… Men Donau rinner inte genom Slovenien... Var allt detta förberett sedan länge? Hade man utropat ett självständigt Slovenien? Fungerar landets förbundsregering fortfarande, uppläsaren hade ju sagt att den jugoslaviska folkarmén fullföljde order från regeringen. När de gett sig av från Slovenien hade regeringen inte konstituerats, Serbien erkände ju inte en kroat som regeringschef. Krig, riktigt krig! Med stridsvagnar, helikoptrar, artilleri. Hittills har vi bara läst och talat om krig, det är ju långt dit bort till Mellanöstern, hos oss kommer ändå förnuftet att segra. Och om några kommer att slåss kommer det ju att vara serber och kroater, vem skulle anfalla slovener? Men skit samma! Just slovenerna har de anfallit. Och det är den jugoslaviska folkarmén som gjort det, där det också finns slovenska officerare, slovenska soldater och slovenska vapen. Men det är ju vansinne! Och Lillan är som förblindad, hon vill inte förstå, hon vill inte bort. Herregud, det är ju inte han som hittat på det här kriget för att bli av med henne.

Han krockade nästan med en militärkolonn i en kurva. Han mindes att han också första dagen hade sett en militärkolonn. En officer hoppade ner från ett pansarfordon och skrek åt honom och pekade på hans registreringsskylt, tvingade honom att köra av vägen tills konvojen passerat. Sedan störtade han tillbaks upp på vägen mot Beocin. Han köpte några tidningar, men i dem fanns ännu inga nyheter om kriget. Det fanns fortfarande bara gårdagstidningar. Jo, förresten, rubrikerna var fulla av hotelser. Slovenien hade i strid med grundlagen brutit sig loss från Jugoslavien! Slovenien hade ödelagt hundra år av broderskap och enighet mellan de jugoslaviska folken. Slovensk och kroatisk separatism utgör ett hot mot det serbiska folket. Slovenien utmanar den jugoslaviska folkarmén! Slovensk politik slår sönder landet. Vem blir ansvarig för följderna?

Sedan skyndade han till posten. Där inne fanns bara ett fåtal personer, och bakom disken satt postkassörskan, och en bit bort en man i postuniform. De lyssnade på radion som rapporterade om krigshandlingarna i Slovenien. ”Jugoslaviska folkarmén stoppad, pansarenheter har trängt igenom hindren på bron vid Ormož, de första döda på territorialförsvarets sida…” Posttjänstemännen lade knappt märke till honom. Han var otålig och frågade nervöst om han kunde ringa. Det var som om de inte hörde honom.
– Kan jag ringa snabbt!
– Vart har du så bråttom? Hör du inte att det är krig i Slovenien.
– Men jag skulle gärna vilja ringa till Slovenien.
– Är du sloven?
– Ja.
Kvinnan, som utan vidare duade honom, pekade åt honom på telefonluren som hängde på väggen.
– Ni kan ringa själv, sade hon och niade honom nu med ens.

Hans hjärta slog hårt när han slog numret. Han ringde hemnumret. Signalerna tutade länge i luren, men ingen svarade. De är inte hemma, något har hänt, for det genom huvudet på honom just när han trots allt hörde ett hallå.
– Hallå, hallå!
– Ja?
Var det Tines eller hans frus röst? Det hördes hemskt dåligt.
– Hallå, är det du, Tine?
– Ja.
– Pappa här.
Tystnad i luren.
– Hör du mig?
– Ja, jag hör dig.
– Är det krig?
– Ja. De säger det.
– Smäller det ingenting i Ljubljana?
– Lite.
– Var är mamma? Får jag prata med mamma.
– Mamma är inte här.
– Var är hon? Är hon på jobbet?
– Nej! Hon är på sjukhuset.
– På sjukhuset? Vad har hänt? Är hon skadad?
– Nej! Hon har skurit av pulsådrorna.
– Varför det?
– Lägg av, farsan. Och var är du någonstans? Var har du varit hela månaden?
– Vid Donau.

Korta pip i luren. Tine hade lagt på. Varför skall han tramsa nu! Varför lade han på?
– Jag vill ringa en gång till, sa han till postkassörskan.
– Gör det bara.
Han slog numret igen och tryckte otåligt luren mot örat.
– Vad vill du? Mamma har skurit av pulsådrorna.
– Tine, gå till henne. Säg att jag är väldigt orolig för er. Har du tagit studenten?
– Snacka inte skit, farsan.
Tyst i luren igen och korta pip. Han hade lagt på igen. Tom ringde engång till, men förgäves. Ingen svarade längre i Ljubljana.
– Kan jag betala.
– Varför skall ni betala? Behöver ni något mer?
Han var förvånad över hur vänlig hon var.
– Jag skulle vilja ta ut pengar på checkar.
– Gör det, för all del. Trots allt är ni i krig... Det är skit det där kriget.
Det är inte bra för någon, sa postkassörskan och växlade in två checkar åt honom. Och fler hade han inte heller.

Han var ute på gatan igen. Och nu genast tillbaka till Lillan på ön. Och sedan till Slovenien. Framför restaurangen vid vägen var det en massa folk. Han såg att servitören ställt en teve på bordet och nu såg alla på sändningarna från kriget i Slovenien. Han gick fram och såg på bilderna. Stridsvagnarna och barrikaderna av bussar, personbilar och lastbilar. Skott från stridsvagnarna och från barrikaderna. Kommentarerna var sådana att han inte avslöjade att han var sloven. Nyhetsuppläsaren var upprörd och menade att slovenerna anfallit armén med stridsvagnar. Som om där inte bodde slovener. Som om armén var förmera än folket och landet och allt och slovenerna var terrorister och skurkar. Hur kunde allt det här hända? Vad hade han missat när han sovit där på Vår ö tillsammans med Lillan. Hade hela världen vänts upp och ner? Och att frun hade skurit av sig pulsådrorna! Att hon är deprimerad, hon, som slängde ut hans saker i trappuppgången. Han tänker inte återvända hem längre. Bara ordna upp saker och ting. Han skall verkligen bo med Lillan. Om inte i Ljubljana så i någon mindre stad, där de har en teater. Om det bara blir fred igen! Om den federala armén inte ödelägger hans land! Om det går att leva och arbeta vidare i det hörn av Europa som man kallar Balkan. Runt om bilen hade det nu samlats folk, en del sparkade på hjulen. Han öppnade dörren och gav sig av.
– Ni fick vad ni förtjänade, sa en lurvig kille.
– Lämna honom ifred, vad är han skyldig till? Det är politikerna som är svin!
– Varför är han i Serbien och provocerar då?
– Han provocerar ju inte…

Snabbt körde han iväg. Folk var upprörda, det såg han från bilen. De stod framför fönstren och lyssnade på radio, på många platser såg man på teve utomhus... De var nedstämda. Han körde snabbt mot Cerevic och Susek, för att komma fram till ön och prata med Lillan och säga om och om igen till henne att han älskade henne och att han inte skulle lämna henne. Trots det måste han hem, hem, hem. Där är det krig, och han är här... För guds skull… Men när han kom fram till deras strandremsa väntade inte Lillan på honom på den sidan. Han sprang hit och dit och vinkade med skjortan så att hon skulle se honom. Sedan ropade han, Lillan, Lillan, Lillan...
– Hon kommer inte att höra er, sa servitören.
– Det är slut med Slovenien, ropade handlarens fru genom dörren till affären.
– Det är inte slut, varför skulle det vara slut! sade Tom. Alla dessa dagar hade hon gått honom på nerverna när han varit tvungen att handla med Lillan.
– Kan någon ta mig över? frågade han servitören.
– Jag vet inte. Jag har ingen båt…

Vid stranden var tre ekor förtöjda. Han frågade runt bland folket, sprang från hus till hus, ingen hade tid, ingen hade lust, de svarade honom att Lillan säkert skulle komma, om de hade gjort upp om det. Tiden gick, solen började gå ner, nyheterna på radion blev allt mer dramatiska, och han sprang som en galning hit och dit längs stranden. Sedan kom en gamling åkande längs stranden. Uppenbarligen fiskade han, han hade ju nät och spön i ekan. Han bad honom att köra honom till ön. Gamlingen nickade åt honom att kliva i. Tom berättade snabbt för honom att hans väninna, som han var på ön med, skulle ha kommit för att hämta honom med ekan, att han genast måste återvända till Slovenien, för det var krig där, att han skulle vara honom evigt tacksam för att han nu rodde honom dit, att han skulle vänta så att han kunde se efter så att hon inte hade åkt iväg någonstans med ekan. Den gamla fiskaren sa inte ett enda ord, och Tom tänkte till slut att han kanske var döv. När han fick syn på den förtöjda ekan drog han en lättnadens suck. Han ville ge gamlingen lite pengar men han avvisade honom med en gest. Han hoppade upp på stranden och gamlingen åkte iväg tillbaka till andra sidan av ön och till husen. I tältet fanns hon inte.

– Lillan, Lillan!

Det var inte städat heller.
Hon hade säkert lämnat något meddelande till honom som han missat tidigare. Han var övertygad om att det skulle stå på någon lapp Jag älskade dig till döden, men du älskade inte mig eller I valet mellan kriget och kärleken valde du inte kärleken eller Din familj betyder mer för dig än jag... Om något sådant meddelande väntade honom skulle han definitivt hitta henne sedan och förklara för henne att han varken valt kriget eller familjen, utan henne. Men trots det måste de hem till Slovenien nu, det måste hon förstå. Han kan ju inte i den här situationen, när de anfallits av den jugoslaviska armén, som helt är under serbiskt inflytande, emigrera just till Serbien... Det är ju... Så maktlös och dum han var! Han sprang tillbaka till tältet. Inget meddelande, ingenting, ingenstans. Inte heller under kudden, inte heller på den avbrutna grenen framför tältet, ingenting någonstans. Allt finns på sin plats, bara inte Lillan. Han sprang runt på ön som tokig och ropade på henne. Han sprang till den där viken där en virvel dragit ner hunden Milomoja i djupet. Och där fanns ett meddelande. Hennes träningsoverall.
– Gode Gud, Lillan, Lillan! Du har väl inte gjort det! Lillan, älskling!

Nu sprang han inte längre hit och dit. Han återvände till tältet och satte sig ned en stund. Sedan började han plocka i ordning. Långsamt och noggrant, han hade inte bråttom längre och han hoppades i tysthet att han skulle höra knäckandet av torra grenar och sedan få syn på Lillan som skulle komma och säga, jag skojade bara. Och han skulle säga till henne, jag skall aldrig lämna dig och allt kommer att bli bra. Men ingen gren bröts och ingen gick längre runt på ön. Han var ensam. Hon hade gått ner i virveln och lämnat den övre delen av träningsoverallen åt honom på en sten. Så att han skulle veta. Några timmar tittade han maktlöst ned i vattnet.

Sedan samlade han först ihop det mesta av deras saker, knöt ihop dem till ett knyte, och lade allt till rätta i ekan. Han rodde över allt och bar upp det till stugan. Sedan återvände han till ön en gång till, rev tältet och städade långsamt. Tänk om hon verkligen bara skojade och plötsligt skulle komma och fråga, vad gör du? Nej. Ingen någonstans. Med skräck tittade han ut över vattnet, om det kanske flöt något lik någonstans. Ön var som för nästan en månad sedan, då han kom till den. Med Lillan. Men han ger sig av utan henne. Han förtöjde ekan igen, virade kedjan runt ett träd och låste fast den genom två öglor, sedan bar han upp också de sista sakerna till stugan och körde iväg mot Novi Sad. Han måste lämna tillbaka nycklarna till Jovos mamma. Han hade dessutom redan bestämt sig för att gå till polisen och berätta att Lillan hade försvunnit och att han bara hade hittat den övre delen av träningsoverallen. Han körde långsamt och hoppades åter att något plötsligt skulle hända och att det inte skulle vara så hemskt. Han såg på floden. Nej. Smärtan och skräcken spred sig i honom som en tung kula...

Som tur var Jovo hemma och han behövde inte berätta särskilt mycket för hans mamma. Jovo var alldeles utom sig.
– Men det är förfärligt, det här kriget, det här anfallet mot Slovenien. Jag trodde det inte. Har du sett nu vad den där reservsergeanten Janez har ställt till med för er, har du sett? Och er politik, och den där galna armén, men gamle vän, vi två skall inte prata om det, synd att ödsla ord på politik, vi förblir vänner, för vi får inte tillåta att politiken skiljer oss åt, det är nämligen det som är dess syfte. Men det är också klart att ingen kan tillåta att de styckar hans land...

Tom var tyst, han höll med om att politiken inte fick skilja vänner, även om han såklart hade sina egna tankar om Jovos absurda idé att någon reservsergeant Janez i Slovenien bar skulden till alltsammans... Men han sade bara att han genast måste hem.
– Och var är den där Lillan som mamma har berättat för mig om? Var har du henne, visa henne...
– Jovo, hon är borta! Nu åker jag till polisen och anmäler att hon har försvunnit...
– Vadå försvunnit? Hon fick nog av dig, va?
– Nej. Hon ville stanna på ön för alltid... Hon ville inte hem, hon sade att kriget alls inte angick henne, men jag måste, på grund av min son och fru, som är på sjukhus, förstår du. Lillan stod inte ut med det, hon gick ner i Donau, där uppe på den vänstra sidan av ön, där den där stora virveln är, jag går till polisen så att de kan åka och söka efter henne och undersöka saken...
– Idiot, du skall inte gå till någon polis. Lillan har hämnats på dig för att du blev orolig för din fru och son, hon har säkert gömt sig någonstans och nu skrattar hon för att du är fullständigt skiträdd. Men gör inget dumt nu, kompis, det är underbart att du fortfarande är så naiv att du gör en tragedi av saken, att du upplever ditt livs kärlek, men ta ditt förnuft till fånga... Vänta! Och om hon inte dyker upp på en vecka, en hel månad, så gå till polisen uppe hos er och säg att hon försvann från ön... Men låt det vara tills dess... Men allra bäst vore det att du stannar hos mig, den där skiten där uppe hos er kan ju inte hålla på länge, dina landsmän kommer väl att sansa sig, kompis... Vi hade så mycket att invända mot Tito och kommunismen, men se bara, han höll samman det här landet, broderskap och enighet betydde fortfarande verkligen någonting då, och nu det här, den här nationalismen... Låt oss lämna politiken! Sluta att tänka på Lillan också och att hon kastat sig i virveln. Vänta här hos mig...
– Nej, jag åker hem!
– Men du kan ju inte komma till Slovenien. Genom Kroatien går det inte, motorvägen är full av stridsvagnar och all trafik står stilla...
– Och riksvägen längs Drava?
– Du är ju inte klok! Där slåss de våra med kroaterna. Dit har ingen rest på flera månader nu. Vi åker alla till Ungern....
– Naturligtvis, jag åker också genom Ungern och Österrike och sedan hem; via någon gränsövergång.
– Jag har sett på teve. De slåss just om gränsövergångarna. Det är alltsammans på grund av tullavgifter och pengar... Det kommer att vara över fort, vänta här hos mig...
– Hej med dig, Jovo. Tack skall du ha för allt. Du är verkligen en vän...
Men jag skall allt ge mig i väg... Låna mig lite pengar, jag skickar dem till
dig så fort jag kommer hem.
– Det här är allt jag har, sade Jovo, skakade ur plånboken och gav honom alla pengarna. Det var fullt tillräckligt för resan genom Ungern... De omfamnade och kysste varandra, Jovo sade till honom en gång till på skarpen att inte bry sig om kriget, för vänskap är vänskap och politik är politik, att det faktiskt var fantastiskt att Tom inte var någon separatist som de andra slovenerna, och vad gällde Lillan, att han skulle vara lugn, tjejer slänger sig inte i en virvel bara så där...

Han önskade innerligt att han redan vore i bilen. Och sedan tryckte han verkligen på gasen som galen mot Subotica, passerade gränsen och svängde västerut...

(utdrag ur romanen med samma namn)

översatt av flera studenter