Milan Kleč: Det där hotellet

Milan Kleč (*1954) är poet, novellist, romanförfattare och dramatiker. Han debuterade som lyriker, men under senare år har han framför allt skrivit korta berättelser och noveller med fantasy, groteskt och erotiskt innehåll.



Jag ser fortfarande det där landet. Jag måste åtminstone nämna det såpass, för på varje sätt i samband med det ser jag snarare hotellet, där vi befann oss. Bara några dagar. Varje dag var lång, längre än vi var vana vid, och det på grund av de faror som lurade vid varje steg.

Så skulle jag kunna säga, och det har jag till slut gjort också.

Redan när vi gav oss av förväntade jag mig vissa svårigheter. Jag sade vissa, jag kunde ju inte veta att vi skulle stöta på sådana. Jag tror inte att jag behöver betona särskilt hur viktigt det är med vem man reser, och även att det är ännu viktigare, med vem man vistas en viss tid i ett något annat land. Här har det verkligen aldrig varit några problem förr.

Vi var fyra. Bra.

Jag och min kvinna. Bra.

Sen var här också en väninna, vår så klart, och hennes dotter.

Det var inte längre bra.

Det verkade ju trevligt, jag säger inget annat, verkligen inget, och jag har redan sagt att vi väntade oss helt annorlunda förvecklingar på den där långa resan.

Eftersom den där dottern fortfarande var ett barn. Ett alldeles riktigt barn. En liten flicka. Just sådan som små flickor är. Väldigt sympatisk och orsakade inga bekymmer. Verkligen inga alls, men när allt kommer omkring vaktade vi henne. Om det kan jag verkligen inte tillägga något mer, även om jag skulle anstränga mig ännu mer.

Det var fint.

Det tänker jag säga, för jag gillar helt enkelt sådan omdömen.

Alltid.

Sådana anspråkslösa.

Det står ändå redan helt klart att saker och ting trasslade till sig. Det började redan under vägen och jag vet inte riktigt hur jag ska säga det. Jag menar, varför de utvecklade sig så, att jag blev riktigt rädd.

Här talar jag om mig själv igen.

Om jag skulle tala om min fru så skulle jag behöva lägga till att det trots allt var lättare för henne. Vi var nämligen tillsammans, vilket när allt kommer omkring gäller också för mig.

Alltså var det lättare för oss, men det har jag sagt.

Vi var inte ensamma.

Väninnan och hennes lilla flicka var också med oss.

Så vi började bli oroliga för henne.

Min fru såg det i min blick som uttryckte fara.

Eftersom!

Det är riktigt svårt för mig att säga, riktigt svårt att få det ur mig, men om jag nu talar om det så har jag ingen anledning att tveka.

Jag och min fru var rädda att hon inte skulle kunna hålla ut.

För vad?

En sådan fråga följer.

Jag ska svara också.

Självklart.

Vi var rädda att hon inte skulle kunna stå emot alla de män som dök upp för varje steg hon tog.

Jag hoppas jag har varit tillräckligt tydlig.

Det gick inte ett ögonblick utan att jag och min fru diskuterade det.

Vi var båda rädda att alla dessa snyggingar… Jag tänker fortfarande på väninnan, eftersom om jag skulle lämna henne, så skulle jag bli tvungen att ta upp också kvinnorna.

Vilka kvinnor!

Och inte bara det.

Överallt.

Det var obekant för oss och just det diskuterade jag och min fru.

Hade hon kunnat stå emot om hon hade varit ensam, och hade jag kunnat stå emot om jag hade varit ensam.

Svaret var att vi inte på något sätt hade kunnat stå emot.

Vi hade givit efter.

För eller senare hade vi givit efter inför all skönhet och det hade varit fullständigt normalt.

Ja, sådana saker diskuterade vi, om jag snabbt går igenom den där vistelse, och under tiden älskade vi.

Och vad annat skulle vi göra.

Vi var oroliga för väninnan som måste vara på sin vakt, för dottern, vi var oroliga för oss själva, att vi hade givit efter ifall vi hade befunnit oss på det där stället själva, och vi älskade.

Älskade och älskade.

Åh, vad vi älskade, och sedan en natt...

Vi var ju grannar på hotellet.

Vi hade det verkligen bra och vi måste verkligen anstränga oss för att höra skriken och stönandena som kom från grannrummet.

De hade verkligen ordnat en särskild våning på hotellet.

”Så hon stod inte emot!” skakade vi på huvudena och skiljdes knappt åt.

”Uppenbarligen inte.”

Vi förstod henne ju och det intresserade oss verkligen vem som fått henne på fall.

Självklart var vi oroliga för hennes dotter också.

För det måste ha varit en våldsam passion om hon inte kunnat dölja den för hennes ögon, men det var ett sådant ställe.

Ett sådant förbannat ställe.

Min fru och jag väntade.

Bara väntade.

Vi började rent av att gråta men vi funderade inte särskilt på varför.

Men vi borde ha vetat, det borde vi, och sedan störtade vi på morgonen till hennes rumsdörr.

Vi störtade dit och en stor överraskning väntade oss.

De hade vi inte kunnat gissa i vår vildast fantasi.

Då visste vi inte ännu att livet är så oförutsägbart, för till vår stora överraskning väntade också vår väninna utanför dörren.

Och hon väntade på ingen mindre än sin dotter.

Det var fullständigt klart.

Hon väntade på sin dotter som ingen hade räknat med.

Snart kom hon försiktigt ut ur rummet.

Hon befanns sig i en djup omfamning med en söt pojke och vi tre såg med förundrade ögon hur de ytterst förälskade gav sig av.

Exakt så var det.

Bättre kan man inte berätta det.

Det går verkligen inte att uttrycka det bättre.

Och de gav sig säkert av till frukosten.


översatt av flera studenter


Inga kommentarer: