”Ja, precis det sade jag till henne. Hon stod framför kassan med en ask Marlboro Light, kollade på klockan hela tiden. Som om hon hade förfärligt bråttom. Och jag frågade henne. Vanligtvis besvärar jag inte tjejer vid kassan, särskilt inte såna. Vad? Ja, snygg, lite skrämd, fin av sig, och jag i mina enda skitiga jeans. Vad hon sa? Hon sa, att egentligen inte. Och hon såg rakt på mig, väntade rent av på mig utanför, såg fortfarande på klockan, rökte en cigg från den nya asken, jag hade en ful kasse öl till gänget, vi hade samlat ihop, men jag glömde faktiskt bort gänget lite, jag brydde mig liksom inte om dem längre just då, om du fattar vad jag menar. Jag vet faktiskt inte ens själv vad exakt som hände då, men på något sätt hamnade jag i hennes bil, hon sa att babyn sov där hemma, att hon skulle vilja prata, men hon ville inte stå där, hon skulle vilja åka hem, och att jag kunde följa med henne. Bilen var ett riktigt åk, allt i läder, gammal hederlig lyx, de där ölen tryckte jag ner under benen, hon satte på musik, några såna där sorgsna chansoner.
När hon hade parkerat visste jag först inte om jag skulle fortsätta eller vända, fjärrstyrd grind och larm och allt, ett hus, inte särskilt stort, men nytt och skitsnyggt, gräsmatta på framsidan, blommor, cypresser. Jag tänkte att jag hade hamnat i nån film eller nåt. Nej, faktiskt inte, inte alls, lite underligt, visserligen, men visst, såna kåkar ser man på håll, vi har ju varit inne i nån också nån gång, om du fattar vad jag menar… Ofrivilligt såg jag uppmärksamt på när hon knappade in siffrorna som stängde av larmet, man vet ju inte när vissa grejer kan komma till användning. Vi gick in och hon sprang genast upp för trappan för att se till lillen, ner kom hon på tå, Han sover, sade hon lugnare och höll ett finger framför munnen, hon hade någon grej i handen, en babysitter, elektronisk, sa hon, hon tog med sig den in i vardagsrummet, i salongen, som hon sa. Det kändes som om hon apade sig lite, och jag ville också vara en sån där belevad herre, en sån där fin typ, nåja, jag kände mig en liten aning illa till mods, om du fattar vad jag menar. Jag tittade på allt omkring mig, allt var tjusigt och rent, någon dyr matta som säkert kostade skjortan och lite till, vi satte oss där på den, hon ordnade med musiken och sen sjönk hon ner på mattan igen, som om det var det mest normala i världen.
Vad vill ni ha att dricka? frågade hon hövligt, inte förrän då märkte jag att hon också förmodligen redan druckit nåt den kvällen, hennes ögon sken en aning, men hon såg så fint på mig, ska du veta. Äh, nej, hörru grabben, det där går inte heller. Nåja, hon öppnade barskåpet och där inne stod som soldater – whisky, cognac, martini, örtlikör, nothing missing, och längst in i hörnet en travaritsa också, riktig dalmatinsk örtkryddad slivovits. Den bad jag om, och hon sa okej och hällde upp i två slipade glas. Jag tände en cigg att ha till, hon hämtade ett askfat och öppnade dörren till verandan. Och så satte hon sig igen på mattan bredvid mig och började prata. Jag bara såg på
henne, och hon pratade. Ni vet, jag skulle ju inte vilja… Jag känner mig lite obekväm… Jag känner er ju inte över huvud taget, så börjad hon sina meningar, men sen pratade hon som hon inte kände sig det minsta obekväm och som hon kände mig sen förut. Va? Ja, verkligen. Hon berättade allt möjligt för mig, mannen hade lämnat henne med babyn, åkt någonstans utomlands med sin marknadschef eller nåt, hon bor ensam i det där tjusiga huset, ibland dricker hon något så där på kväll, när den lille somnar. Mannen ger henne pengar, rätt mycket pengar, hon behöver inte jobba, över dan har hon en barnsköterska och en städerska, men om kvällarna är hon själv. Hon är inte ensam, betonade hon, hon är aldrig ensam, sa hon, och såg på mig som om hon ursäktade sig själv.
Allt möjligt snurrade runt i huvudet på mig. Jag skulle kunna sälja det där huset inklusive henne, om du fattar vad jag menar. Och just då frågade hon mig. Ni har väl inga dåliga avsikter? Aj, kompis, jag erkänner att jag kände mig lite obekväm, som om hon läste mina tankar eller nåt. Ja, vi niade varandra noggrant. Sedan frågade hon mig en massa om jag har barn eller ifall jag varit gift någon gång och vad jag gör här i livet. Jag berättade för henne om sonen, du vet, den som dog, men vi lämnar det nu, och sen berättade jag för henne att jag håller på att öppna en affär. Hon nickade bara, som om jag därmed hade sagt henne allt. Sen ursäktade hon sig och gick till badrummet, hon kom tillbaka i någon träningsoverall, nån märkesvara, jag började också bli riktigt nödig, om du vet vad jag menar, jag hade redan fått i mig en hel del öl innan, när jag antydde det, följde hon mig upp på mellanvåningen, visade dörren och drog sig diskret undan.
Och där inne var allt i marmor och en pissoar, alltså, grabben, bredvid toalettstolen och bidén fanns det en pissoar också. Med såna där doftkulor i. Och bredvid handfatet en korg med ringar, kedjor, armband, jag tog lite av dem i handen, alltihop en vansinnig massa karat, som bara låg där, som på utställning. Nej, det gjorde jag inte. Jag tvättade händerna och torkade mig på en av de kritvita handdukarna. Jag funderade lite på om jag skulle tvätta den också, du vet ju vad jag menar, men, det gjorde jag inte.
Där nere hade hon druckit alldeles ensam under tiden. Jag såg att det fattades i flaskan. Hon hade gjort det bekvämt för sig på golvet, satt på någon annan musik och log sött mot mig när jag kom tillbaka. Ja, verkligen, som om hon var jätteglad över att jag var där. Jag satte mig lite närmare henne och sen började vi snabbt dua varandra. Elizabeta, sa hon och räckte mig handen, jag hade faktiskt trott att hon måste ha nåt långt aristokratiskt namn. Valter, sa jag och vi skakade hand en stund och log åt varandra. Men alla kallar mig Eli, tillade hon sen, och jag skämtade och sa att alla kallar mig Valter. Valter, upprepade hon fundersamt och en aning berusat, som om hon av bokstävernas ljud försökte fatta något, vad vet jag. Då kallade jag henne Dunungen för mig själv. Varför? Kom igen, snacka inte skit, grabben, hur ska jag veta varför. Jag tyckte hon verkade som en sån där liten gullig kyckling, där på den där mattan med travaritsa i handen, redan lätt rodnande och så... så mjuk och... Ska du driva med mig nu? Du ville ju att jag skulle berätta för dig. Jag tänker berätta det till slutet.
Det såg inte ut som om hon hade något emot när jag smekte henne över ansiktet. Ja, över ansiktet! Bara med fingrarna strök jag henne ner över ansiktet och hon slöt ögonen. Just då rasslade något till ur den där radion, eller vad det nu var, som stod i förbindelse med barnkammaren. Som om hon fått en stöt hoppade hon upp och sprang ut ur rummet och upp för trappan. Hon kom tillbaka helt annorlunda, som om han hastigt nyktrat till eller nåt, hon var helt tyst en stund och betraktade mig eftertänksamt. Hon sa ingenting, tittade bara på den där apparaten och sen lite på mig, så där mer från sidan. Inte snett, jag sa inte att hon tittade snett på mig, från sidan, vad vet jag, det kändes lite som om det kanske var dags för mig att gå. Det var bara inte särskilt klart för mig hur jag överhuvudtaget skulle ta mig i väg, jag hade inte ett öre på fickan, dit till det där huset gick det ingen buss, och till fots, kompis, var det lite långt.
Tja, men sen, var det som om hon glömt bort lillen och allt, hon hällde upp en gång till åt oss och sträckte ut sig på golvet, med huvudet alldeles nära mig. Jag lade handen på hennes hår och hon lät mig rufsade henne så där. Långt, långt brunt, lite lockigt. Naturligt, skulle jag tro, hon var ju inte mer än så där tjugoåtta år, tja, kanske trettio, jag frågade inte. Om jag fick stånd? Idiot, det var ömhet. Om jag velat knulla henne hade jag kunnat göra det, ja, troligen, men det gjorde jag inte. Det var fullständigt okej för mig att vi låg så där, och hon bara suckade med jämna mellanrum.
Sen satte hon sig upp igen och hällde upp åt oss. Hon var så nära mig, om du fattar vad jag menar. Vi var båda lite berusade, lite, så där skönt, inte för mycket, långt ifrån att spy, i alla fall jag. Jag drömde lite, jag tillät mig att tänka på hur det skulle vara att bo så där hos henne, kanske skulle jag ta med lillen på promenad ibland, påta lite i trädgården, vad vet jag. Vill du ha en till? Kyparn, en omgång till! Ja, sen gick hon ut ur rummet och kom tillbaka med chips och jordnötter. På någon gräslig kristallbricka. Hon ställde den mellan oss och tuggade lite och drack lite, hon rökte rätt ordentligt minns jag. Två askar hade hon. Den där nya och en till på soffbordet, jag vet inte varför hon överhuvudtaget körde och köpte cigg om hon fortfarande hade kvar. Men det gör ju detsamma. Jag ville berätta något annat för dig. Ja! Jag ska! Vad är du så grinig för?
Valter, sa hon, jag har det så trevligt med dig. Jag känner mig så säker, jag vet att jag kan lita på dig. Grabben, det var det som jag ville berätta för dig. När hon sa det visste jag att hon kunde lita på mig till hundra procent. Jag tänkte överhuvudtaget inte längre på några dumheter. Det fattades inte mycket för att jag skulle ha gått och kollat om alla de där larmen var påkopplade, om dörren var låst, om den lille sov, nä, jag börjar bli lite full, men jag hade det verkligen asbra. Jag kände mig bokstavligen värdig förtroendet, om du fattar vad jag menar.
Sen slumrade hon till. Vad? Nej... Tyst gick jag runt i huset, i mörkret, det klarar jag, det vet du ju, men nej, jag letade efter hennes sovrum, öppnade några dörrar, fann det, sen gick jag ner efter henne, lyfte henne, dunungen, hon mumlade något, jag bar upp henne och la henne på sängen. Jag täckte över henne ordentligt och gick ner igen och lade mig bredvid den där babysittern. Jag hällde upp en travaritsa till, tände en cigg till. Och så en till. Det var nästan redan dag när jag gick upp med den där manicken till henne, hon sov fortfarande precis så som jag lämnat henne, sen gick jag ner och slog in den där sifferserien, öppnade och gick. Ja, till fots, hur annars? Vad hon heter? Äh, grabben, lägg av, det tänker jag inte tala om för dig, bara glöm det, du vet vad jag menar...”
När hon hade parkerat visste jag först inte om jag skulle fortsätta eller vända, fjärrstyrd grind och larm och allt, ett hus, inte särskilt stort, men nytt och skitsnyggt, gräsmatta på framsidan, blommor, cypresser. Jag tänkte att jag hade hamnat i nån film eller nåt. Nej, faktiskt inte, inte alls, lite underligt, visserligen, men visst, såna kåkar ser man på håll, vi har ju varit inne i nån också nån gång, om du fattar vad jag menar… Ofrivilligt såg jag uppmärksamt på när hon knappade in siffrorna som stängde av larmet, man vet ju inte när vissa grejer kan komma till användning. Vi gick in och hon sprang genast upp för trappan för att se till lillen, ner kom hon på tå, Han sover, sade hon lugnare och höll ett finger framför munnen, hon hade någon grej i handen, en babysitter, elektronisk, sa hon, hon tog med sig den in i vardagsrummet, i salongen, som hon sa. Det kändes som om hon apade sig lite, och jag ville också vara en sån där belevad herre, en sån där fin typ, nåja, jag kände mig en liten aning illa till mods, om du fattar vad jag menar. Jag tittade på allt omkring mig, allt var tjusigt och rent, någon dyr matta som säkert kostade skjortan och lite till, vi satte oss där på den, hon ordnade med musiken och sen sjönk hon ner på mattan igen, som om det var det mest normala i världen.
Vad vill ni ha att dricka? frågade hon hövligt, inte förrän då märkte jag att hon också förmodligen redan druckit nåt den kvällen, hennes ögon sken en aning, men hon såg så fint på mig, ska du veta. Äh, nej, hörru grabben, det där går inte heller. Nåja, hon öppnade barskåpet och där inne stod som soldater – whisky, cognac, martini, örtlikör, nothing missing, och längst in i hörnet en travaritsa också, riktig dalmatinsk örtkryddad slivovits. Den bad jag om, och hon sa okej och hällde upp i två slipade glas. Jag tände en cigg att ha till, hon hämtade ett askfat och öppnade dörren till verandan. Och så satte hon sig igen på mattan bredvid mig och började prata. Jag bara såg på
henne, och hon pratade. Ni vet, jag skulle ju inte vilja… Jag känner mig lite obekväm… Jag känner er ju inte över huvud taget, så börjad hon sina meningar, men sen pratade hon som hon inte kände sig det minsta obekväm och som hon kände mig sen förut. Va? Ja, verkligen. Hon berättade allt möjligt för mig, mannen hade lämnat henne med babyn, åkt någonstans utomlands med sin marknadschef eller nåt, hon bor ensam i det där tjusiga huset, ibland dricker hon något så där på kväll, när den lille somnar. Mannen ger henne pengar, rätt mycket pengar, hon behöver inte jobba, över dan har hon en barnsköterska och en städerska, men om kvällarna är hon själv. Hon är inte ensam, betonade hon, hon är aldrig ensam, sa hon, och såg på mig som om hon ursäktade sig själv.
Allt möjligt snurrade runt i huvudet på mig. Jag skulle kunna sälja det där huset inklusive henne, om du fattar vad jag menar. Och just då frågade hon mig. Ni har väl inga dåliga avsikter? Aj, kompis, jag erkänner att jag kände mig lite obekväm, som om hon läste mina tankar eller nåt. Ja, vi niade varandra noggrant. Sedan frågade hon mig en massa om jag har barn eller ifall jag varit gift någon gång och vad jag gör här i livet. Jag berättade för henne om sonen, du vet, den som dog, men vi lämnar det nu, och sen berättade jag för henne att jag håller på att öppna en affär. Hon nickade bara, som om jag därmed hade sagt henne allt. Sen ursäktade hon sig och gick till badrummet, hon kom tillbaka i någon träningsoverall, nån märkesvara, jag började också bli riktigt nödig, om du vet vad jag menar, jag hade redan fått i mig en hel del öl innan, när jag antydde det, följde hon mig upp på mellanvåningen, visade dörren och drog sig diskret undan.
Och där inne var allt i marmor och en pissoar, alltså, grabben, bredvid toalettstolen och bidén fanns det en pissoar också. Med såna där doftkulor i. Och bredvid handfatet en korg med ringar, kedjor, armband, jag tog lite av dem i handen, alltihop en vansinnig massa karat, som bara låg där, som på utställning. Nej, det gjorde jag inte. Jag tvättade händerna och torkade mig på en av de kritvita handdukarna. Jag funderade lite på om jag skulle tvätta den också, du vet ju vad jag menar, men, det gjorde jag inte.
Där nere hade hon druckit alldeles ensam under tiden. Jag såg att det fattades i flaskan. Hon hade gjort det bekvämt för sig på golvet, satt på någon annan musik och log sött mot mig när jag kom tillbaka. Ja, verkligen, som om hon var jätteglad över att jag var där. Jag satte mig lite närmare henne och sen började vi snabbt dua varandra. Elizabeta, sa hon och räckte mig handen, jag hade faktiskt trott att hon måste ha nåt långt aristokratiskt namn. Valter, sa jag och vi skakade hand en stund och log åt varandra. Men alla kallar mig Eli, tillade hon sen, och jag skämtade och sa att alla kallar mig Valter. Valter, upprepade hon fundersamt och en aning berusat, som om hon av bokstävernas ljud försökte fatta något, vad vet jag. Då kallade jag henne Dunungen för mig själv. Varför? Kom igen, snacka inte skit, grabben, hur ska jag veta varför. Jag tyckte hon verkade som en sån där liten gullig kyckling, där på den där mattan med travaritsa i handen, redan lätt rodnande och så... så mjuk och... Ska du driva med mig nu? Du ville ju att jag skulle berätta för dig. Jag tänker berätta det till slutet.
Det såg inte ut som om hon hade något emot när jag smekte henne över ansiktet. Ja, över ansiktet! Bara med fingrarna strök jag henne ner över ansiktet och hon slöt ögonen. Just då rasslade något till ur den där radion, eller vad det nu var, som stod i förbindelse med barnkammaren. Som om hon fått en stöt hoppade hon upp och sprang ut ur rummet och upp för trappan. Hon kom tillbaka helt annorlunda, som om han hastigt nyktrat till eller nåt, hon var helt tyst en stund och betraktade mig eftertänksamt. Hon sa ingenting, tittade bara på den där apparaten och sen lite på mig, så där mer från sidan. Inte snett, jag sa inte att hon tittade snett på mig, från sidan, vad vet jag, det kändes lite som om det kanske var dags för mig att gå. Det var bara inte särskilt klart för mig hur jag överhuvudtaget skulle ta mig i väg, jag hade inte ett öre på fickan, dit till det där huset gick det ingen buss, och till fots, kompis, var det lite långt.
Tja, men sen, var det som om hon glömt bort lillen och allt, hon hällde upp en gång till åt oss och sträckte ut sig på golvet, med huvudet alldeles nära mig. Jag lade handen på hennes hår och hon lät mig rufsade henne så där. Långt, långt brunt, lite lockigt. Naturligt, skulle jag tro, hon var ju inte mer än så där tjugoåtta år, tja, kanske trettio, jag frågade inte. Om jag fick stånd? Idiot, det var ömhet. Om jag velat knulla henne hade jag kunnat göra det, ja, troligen, men det gjorde jag inte. Det var fullständigt okej för mig att vi låg så där, och hon bara suckade med jämna mellanrum.
Sen satte hon sig upp igen och hällde upp åt oss. Hon var så nära mig, om du fattar vad jag menar. Vi var båda lite berusade, lite, så där skönt, inte för mycket, långt ifrån att spy, i alla fall jag. Jag drömde lite, jag tillät mig att tänka på hur det skulle vara att bo så där hos henne, kanske skulle jag ta med lillen på promenad ibland, påta lite i trädgården, vad vet jag. Vill du ha en till? Kyparn, en omgång till! Ja, sen gick hon ut ur rummet och kom tillbaka med chips och jordnötter. På någon gräslig kristallbricka. Hon ställde den mellan oss och tuggade lite och drack lite, hon rökte rätt ordentligt minns jag. Två askar hade hon. Den där nya och en till på soffbordet, jag vet inte varför hon överhuvudtaget körde och köpte cigg om hon fortfarande hade kvar. Men det gör ju detsamma. Jag ville berätta något annat för dig. Ja! Jag ska! Vad är du så grinig för?
Valter, sa hon, jag har det så trevligt med dig. Jag känner mig så säker, jag vet att jag kan lita på dig. Grabben, det var det som jag ville berätta för dig. När hon sa det visste jag att hon kunde lita på mig till hundra procent. Jag tänkte överhuvudtaget inte längre på några dumheter. Det fattades inte mycket för att jag skulle ha gått och kollat om alla de där larmen var påkopplade, om dörren var låst, om den lille sov, nä, jag börjar bli lite full, men jag hade det verkligen asbra. Jag kände mig bokstavligen värdig förtroendet, om du fattar vad jag menar.
Sen slumrade hon till. Vad? Nej... Tyst gick jag runt i huset, i mörkret, det klarar jag, det vet du ju, men nej, jag letade efter hennes sovrum, öppnade några dörrar, fann det, sen gick jag ner efter henne, lyfte henne, dunungen, hon mumlade något, jag bar upp henne och la henne på sängen. Jag täckte över henne ordentligt och gick ner igen och lade mig bredvid den där babysittern. Jag hällde upp en travaritsa till, tände en cigg till. Och så en till. Det var nästan redan dag när jag gick upp med den där manicken till henne, hon sov fortfarande precis så som jag lämnat henne, sen gick jag ner och slog in den där sifferserien, öppnade och gick. Ja, till fots, hur annars? Vad hon heter? Äh, grabben, lägg av, det tänker jag inte tala om för dig, bara glöm det, du vet vad jag menar...”
översatt av flera studenter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar