Anita Hudl är född 1946 i Kamnik och har publicerat ett par novellsamlingar som framför allt behandlar familjeförhållanden och barns situation. Novellen nedan skildrar ett fragment ur den slovenska minoritetens situation i Österrike.
Det var en vacker hösteftermiddag.
Solen lyste svagt men behagligt på vår by och lockade därigenom ut både en och annan, också den riktigt övertygade innesittaren från den bekväma vrån.
Så var det också med mig. I hast klädde jag mina två söner och ropade i förbigående in i vardagsrummet att vi snart kommer tillbaka, och så körde vi iväg mot den närbelägna staden.
Efter nära en timmes ”från affär till affär”, efter att upprepade gånger ha tagit upp och lagt ner den yngste ur vagnen och i vagnen var jag riktigt ordentligt trött och barnen hungriga och törstiga.
Vi hittade en trevlig restaurang och slog oss ned i dess bekvämaste hörn, i det vädret var den ju nästan tom. Den äldre, femåringen, krävde genast karlaktigt tårta och jos, men för den yngre, knappt ett år gammal, var det fullständigt likgiltigt vad han fick, bara han fick sätta sig i knäet och leka med mina glasögon.
Vi åt tårta, drack jos och småpratade sinsemellan, såsom man ju pratar med barn. Ett par gånger såg jag mig om mot grannbordet och mötte blicken hos en äldre dam som förundrat stirrade på mig. Hennes vårdade, med silversmycken överösta händer lugnade nervöst en nära sexåring som oavbrutet bytte plats från stol till stol. Genom att peka mot oss berättade händerna snabbt något för honom och en våg av stolthet grep mig eftersom mina två var märkligt lugna idag, vilket händer bara sällan.
Långsamt och babblande, käkade de ändå upp även de sista bitarna av tårtan, drack lite, spillde lite, och så gav vi oss av.
När vi passerade den silverhåriga damen nickade jag försiktigt men ändå stolt mot henne.
Vi var redan en bit förbi när en röst hördes bakom oss: ”Schau, so liebe Kinder, und so was!” (Se, så söta barn, och så något sådant!)
Jag blev alldeles liten av rädsla.
Tuggar de redan fradga och skiftar färg på grund av för mycket av det goda?
Häftigt böjde jag mig ner mot dem.
Men de blinkade helt nöjda mot världen.
Trots det trängde vi oss snabbt ut genom dörren och körde hemåt. Långsamt började ändå tvivel gnaga inom mig. Kanske är det ändå något fel med dem. Kanske ser de verkligen sjuka ut. Doktorn försäkrar mig visserligen alltid om motsatsen, men i alla fall... tänk… om…?
Den där silverhåriga damen var ju gammal nog, och alltså erfaren.
Under hemfärden iakttog jag dem förskräckt i spegeln, men inget märktes.
Inte ens lite hängiga.
De lekte med nallen och sög då och då på ett finger.
De gjorde de alltid när de var trötta.
Trots det beslutade jag mig bestämt för att köra dem till doktorn genast i morgon.
Ur alla plågsamma tankar väckte mig den äldstes röst, som medan han sög på tummen dreglande mumlade: ”Mamma... du vet... den där pojken, ja du vet... där som vi åt tårta... honom förstod jag inte alls... gjorde du det... va...!
”Självklart gjorde jag... vet du, när du blir... du skall ju snart börja skolan, då kommer du också att...”
Då gick det upp för mig.
Rädslan och tvivlet försvann.
Det är inget fel på mina barn.
Ingenting alls.
Allt är bra med dem.
Och hur bra sen.
Och redan i morgon ska jag ta med dem på tårta igen...
Solen lyste svagt men behagligt på vår by och lockade därigenom ut både en och annan, också den riktigt övertygade innesittaren från den bekväma vrån.
Så var det också med mig. I hast klädde jag mina två söner och ropade i förbigående in i vardagsrummet att vi snart kommer tillbaka, och så körde vi iväg mot den närbelägna staden.
Efter nära en timmes ”från affär till affär”, efter att upprepade gånger ha tagit upp och lagt ner den yngste ur vagnen och i vagnen var jag riktigt ordentligt trött och barnen hungriga och törstiga.
Vi hittade en trevlig restaurang och slog oss ned i dess bekvämaste hörn, i det vädret var den ju nästan tom. Den äldre, femåringen, krävde genast karlaktigt tårta och jos, men för den yngre, knappt ett år gammal, var det fullständigt likgiltigt vad han fick, bara han fick sätta sig i knäet och leka med mina glasögon.
Vi åt tårta, drack jos och småpratade sinsemellan, såsom man ju pratar med barn. Ett par gånger såg jag mig om mot grannbordet och mötte blicken hos en äldre dam som förundrat stirrade på mig. Hennes vårdade, med silversmycken överösta händer lugnade nervöst en nära sexåring som oavbrutet bytte plats från stol till stol. Genom att peka mot oss berättade händerna snabbt något för honom och en våg av stolthet grep mig eftersom mina två var märkligt lugna idag, vilket händer bara sällan.
Långsamt och babblande, käkade de ändå upp även de sista bitarna av tårtan, drack lite, spillde lite, och så gav vi oss av.
När vi passerade den silverhåriga damen nickade jag försiktigt men ändå stolt mot henne.
Vi var redan en bit förbi när en röst hördes bakom oss: ”Schau, so liebe Kinder, und so was!” (Se, så söta barn, och så något sådant!)
Jag blev alldeles liten av rädsla.
Tuggar de redan fradga och skiftar färg på grund av för mycket av det goda?
Häftigt böjde jag mig ner mot dem.
Men de blinkade helt nöjda mot världen.
Trots det trängde vi oss snabbt ut genom dörren och körde hemåt. Långsamt började ändå tvivel gnaga inom mig. Kanske är det ändå något fel med dem. Kanske ser de verkligen sjuka ut. Doktorn försäkrar mig visserligen alltid om motsatsen, men i alla fall... tänk… om…?
Den där silverhåriga damen var ju gammal nog, och alltså erfaren.
Under hemfärden iakttog jag dem förskräckt i spegeln, men inget märktes.
Inte ens lite hängiga.
De lekte med nallen och sög då och då på ett finger.
De gjorde de alltid när de var trötta.
Trots det beslutade jag mig bestämt för att köra dem till doktorn genast i morgon.
Ur alla plågsamma tankar väckte mig den äldstes röst, som medan han sög på tummen dreglande mumlade: ”Mamma... du vet... den där pojken, ja du vet... där som vi åt tårta... honom förstod jag inte alls... gjorde du det... va...!
”Självklart gjorde jag... vet du, när du blir... du skall ju snart börja skolan, då kommer du också att...”
Då gick det upp för mig.
Rädslan och tvivlet försvann.
Det är inget fel på mina barn.
Ingenting alls.
Allt är bra med dem.
Och hur bra sen.
Och redan i morgon ska jag ta med dem på tårta igen...
översatt av flera studenter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar