Andrej Blatnik • Ett fulländat minne

ur boken Begärets lag

Liza skriver med en tunn tuschpenna på väggen på klubbens toalett. Väggen skakar av slagen på bastrumman och hennes normalt sett precist formade bokstäver kedjas samman i en hackig rytm. Hon skulle behöva något kraftigare att skriva med, bland allt kladd på väggarna kommer det inte att vara lätt att läsa hennes text. Men eftersom hon inte visste på förhand att hon skulle skriva var hon inte förberedd; hon hade bara med sig tuschpennan som hon ibland gör anteckningar i sitt block med. Men: det viktiga är att hon skriver något. Det var inte därför hon gick på toa, nej då, hon var kissnödig.

Men när hon sedan stod konstigt hopkurad ovanför toalettstolen (som hon oavbrutet förmanade sig själv att hon inte fick komma när för alla sölar på den och den är oändligt smutsig) och hon tittade på allt som stod skrivet på väggen, tyckte hon att det stod allting, allting utom det allra viktigaste. Det viktigaste: hennes berättelse. Och hon kände att hon måste ändra på det nu. Hon hade inte bråttom någonstans; väninnorna som satt och trängdes kring ett av de låga borden i hörnet får helt enkelt vänta. De kommer bara att fortsätta att berätta den ena lögnen efter den andra för varandra om vad de varit med om föregående kväll, prata om filmer som de inte sett, presenter som de inte fått, bilar som de inte åkt i, och killar som de inte kysst, och då och då titta på varandra och någon kommer att säga: ”Oj, Liza har varit borta konstigt länge!” och sedan kommer de att fnissa länge som om det skulle vara någonting väldigt roligt.

Jag har fått aids av Mare Novak

Det är vad Liza skriver. Hon är nästan helt färdig och det är bra att hon är färdig för tuschpennan håller på att ta slut och hon har inga krafter kvar, var och en av bokstäverna gör henne allt mera kraftlös, för varje ytterligare önskar hon allt mera att hon inte hade gått ut med tjejkompisarna, åtminstone inte i dag, och inte den gången heller, eftersom hon hade träffat Mare Novak just här, just på den här klubben, och inte någon av alla de där kvällarna heller, då hon hade sagt hemma att hon ska ut med kompisarna, och till kompisarna att hon skulle vara hemma, och hon sedan hade gått ut med Mare, fast aldrig till den här klubben, aldrig hit, för hon var inte helt säker på att inte någon av hennes tjejkompisar skulle vara här, eller förresten allihop, och att de sedan inte skulle sitta med huvudena tätt ihop och fnissa när en av dem sade något som Liza inte hörde, och att dem sedan inte skulle fnissa jättelänge som om det skulle vara någonting väldigt roligt.

Liza har faktiskt inte aids. Men det visste hade hon inte vetat förrän i dag när hon fick provsvaren. Från det ögonblick då Mare hade berättade för henne att han träffat den där andra – inte andra förresten, det skulle ju betyda att hon var den första, från det ögonblicket då han hade berättat för henne att han hade träffat någon – hade hon varit övertygad om att hon hade fått det. Och först visste hon inte vad hon skulle göra. Skulle hon gå och testa sig eller skulle hon börja säga adjö till livet? Eftersom hon inte kunde bestämma sig gjorde hon båda delarna. Och att ta avsked klarade hon riktigt bra. Att gå och testa sig, det var svårare. Det innebar någon slags erkännande, att man gör det där. Att man (Liza sluter ögonen och kniper ihop läpparna då hon i tankarna uttalar de här orden, men nu kan hon i alla fall säga dem, i början kunde hon inte det, sedan tränade hon en hel del, varje kväll tyst för sig själv, nästan tills det grydde) knullar runt.

Det fanns andra ord också, det fanns gott om dem, även nu var det gott om dem, just på det här stället, hennes tjejkompisar runt om bordet som de trängt ihop sig kring när DJ:n spelade en långsam låt till och ingen som dög ville dansa med dem, de slängde ur sig fler än Liza kunde stå ut med. Därför sade hon att hon behövde kissa och smet ut på toaletten. Men inte så fort att hon inte hörde hur den ena sade till alla de andra och, åtminste kände Liza det så, till precis hela världen: ”Har man sett, Liza kan också bli kissnödig!” Och så fnissade de som om det skulle vara någonting väldigt roligt.

Liza skriver med sin tunna tuschpenna på klubbens toalettvägg och tänker tillbaka. Hon minns hur det luktade fuktigt i det där trapphuset, hur hon hela tiden tittade mot porten och väntade på att den skulle öppnas, hur hon spetsade öronen varje gång steg kom närmare och sedan avlägsnade sig, hon minns kur kall väggen var och sedan stengolvet, hon minns hur kalla Mares händer var mot hennes hud, hon minns hur nära han befann sig, så nära att hon kände doften av svettdoppar i hans ansikte, hon minns hur han drog av henne trosorna, och hon drog upp dem igen, men inte tillräckligt bestämt, uppenbarligen inte tillräckligt bestämt för sedan åkte de ner, ner någonstans på golvet, de låg någonstans långt borta, en vit fläck i mörkret, och allra mest kommer hon ihåg hur hon väntade på att det skulle vara över, hur hon hela tiden hoppades att inte några kompisar skulle få syn på henne, att de inte skulle få syn å henne och säga: ”Åh, titta, hon där på golvet, hon där under Mare Novak, men henne känner vi, det är ju Liza!” Det sade de och fnissade som om det skulle vara någonting väldigt roligt.

Egentligen, tänker Liza, var det helt okej med Mare Novak. Det hade kunna vara mycket sämre; andra som vågat berätta om sådana grejer har berättat historier som Liza har tyckt verka mycket värre. Mare tog upp hennes kläder och skakade av dammet; Mare räckte henne handen och hjälpte henne resa sig; Mare sade till henne att de skulle gå och ta en juice eller en kopp kaffe efteråt; Mare sade att det är okej, att de kunde göra det en annan gång, när hon sade att hon inte kunde följa med på juice eller kaffe för att hon måste skynda sig hem; Mare sade till henne att han skulle ringa, fastän han sedan inte ringde, men han sade i alla fall att han skulle ringa, av tjejkompisarna hade hon hört att en del inte ens säger det, för att inte tala om att de faktiskt skulle ringa, hon hade också en känsla av att en del verkligen var sådana, kanske var nästan alla sådana, alla utom Mare, och hon tyckte att det verkade konstigt att kompisarna fnissade efter att de sagt detta, som om det skulle vara någonting väldigt roligt.

Liza funderar över att hon egentligen inte borde göra sådan här saker, att hon egentligen inte borde skriva på väggen, inte den här texten. För de som kommer att ta det skrivna på allvar, kommer att tro att det som står där är sant, att Mare Novak är smittad, och då kommer de att få för sig att de måste göra något åt det, tänker Liza, att de måste fixa undan honom eller något, och det gillade hon inte, det var inte det som hon ville, nej, det vill hon verkligen inte, och inte bara för att hon inte är säker på att Mare Novak har aids, inte bara för att hon har en känsla av att Mare Novak egentligen alls inte har aids, för om han hade haft det, tänker Liza, hade han uppfört sig helt fullständigt annorlunda, om han hade haft det hade han säkerligen inte tagit henne till det där trapphuset, säkerligen inte kysst henne tryckt mot den där kalla väggen, helt klart inte Mare Novak, kanske någon av de andra killarna som hennes kompisar berättat om, men inte Mare Novak, tänker Liza.

Och, tänker Liza, om Mare Novak får se den här texten, då kommer han säkert direkt att förstå att det är hon som har skrivit den, just hon, Liza, eftersom, tänker Liza, Mare Novak kanske över huvud taget inte känner någon annan som skulle ha kunnat få aids av honom. För, tänker Liza, kanske Mare Novak bara sagt till henne att han träffat någon, och i verkligheten finns inte alls denna någon, det är bara hon som finns, Liza, och om den där han träffat pratade han bara för att han inte ville erkänna för sig själv, och ännu mindre ville han erkänna för Liza, att i verkligheten fanns bara en, hon, Liza. Hon skulle kunna fråga tjejkompisarna hur det är med Mare Novak, hon skulle kunna fråga dem om de vet något, hur det är med honom och den där nya, om det över huvud taget finns någon ny, allt det skulle hon kunna fråga dem, bara så där i förbigående, utan problem, de brukade ju fråga varandra sådant, om hon bara inte hade varit tillsammans med honom i det där fuktiga trapphuset skulle hon ha kunnat fråga dem dem, men nu kan hon inte göra det för mitt under frågan skulle hon rodna eller börja darra på rösten; och om hon skulle rodna eller darra på rösten skulle någon av dem, eller rent av allihopa, titta Liza rakt i ögonen, titta så på henne en liten stund och sedan väsa: ”Jaha, Liza! Varför undrar du det?” och sedan skulle tjejkompisarna fnissa som om det skulle vara någonting väldigt roligt.

Liza skriver med den tunna tuschpennan väggen på klubbens toalett och tårarna rinner utför kinderna på henne. Liza vet inte vat hon skall ta sig till. Hon skriver fastän hon i själva verket inte vill skriva. Och hon önskar att hon aldrig hade tagit fram den här pennan ur handväskan, att hon aldrig hade gått på toaletten, och hon funderar över om hon kanske även borde önska att hon aldrig hade gått till det här diskoteket, vare sig i dag eller den där kvällen då hon träffade Mare Novak, eller att hon åtminstone aldrig hade följt med till det där fuktiga trapphuset, så att Mare Novak även i fortsättningen hade förblivit den där killen som dricker juice eller kaffe och som inte vet vem Liza är, den där som hennes tjejkompisar pratar om, den där som ju alltid tittar åt ett annat håll och som aldrig kommer att lägga märke till Liza fastän hon tittar mycket på honom. Det hade kanske varit bättre, det hade kanske till och med varit bättre om kompisarna hade lagt märke till att hon tittar mycket på honom och om de hade sagt att de lagt märke till det och att de sedan hade fnissat som om det skulle vara någonting väldigt roligt.

Liza spottar på det hon skrivit och försöker sudda ut det, men hennes tuschpenna visar sig vara vattenfast och texten vill inte gå bort från väggen, allt Liza lyckas med är att hon kladdar ut alltihop en aning, att det ser ut som om texten redan funnits en längre tid, som om den inte skrivits av någon som just kommit ut från toaletten. Och Liza slänger sin tuschpenna i toaletten och spolar och märker förfärad att pennan flyter upp till ytan, och hon spolar en gång till och en gång till och ingenting förändras, pennan finns där fortfarande och sedan slänger Liza en massa, massa papper ovanpå den och sedan försvinner den till sist. Och Liza tvättar ansiktet med kallt vatten och beslutar sig för att gå tillbaks till tjejkompisarna, för att sätta sig på sin plats igen och att inte börja gråta när någon av dem säger: ”Jaha, Liza! Vad har du gjort så länge på toaletten?” och sedan kommer de allihop att fnissa som om det skulle vara någonting väldigt roligt.

Liza går tillbaka mot dansgolvet och funderar över varför Mare Novak inte kommer någon mer gång till den här klubben efter att han sagt till henne att han träffat någon, hon funderar på varför han inte kommer tillsammans med henne någon gång så att hon fick se henne och fick visshet om att den där någon verkligen finns. Liza ser sig omkring och tittar om kanske Mare kommit ändå i dag, men hon har ännu inte sett till honom i det här myllret av kroppar, bland de skarpa strålarna som skär genom mörkret. Liza ser sig omkring och tittar, men nu finns det inget annat än trummorna som dunkar, nu finns det inget annat än neonljuset som klistrar sig fast på kropparna. Liza tittar och ser hur någon viftar med handen och skickar iväg en fontän av skum från en öl som rinner utefter väggen, hur någon annan märker det och lyfter på ögonbrynen. Liza ser hur de samlats i ett hörn som inte längre orkar röra sig, hon ser hur deras tungor vidrör varandra, hon ser hur en arm frigörs och svävar genom luften för att vidröra ett annat ansikte, hon tittar och minns det där fuktiga trapphuset och hon minns svettpärlorna i Mare Novaks ögonbryn och hon minns alltihop, alltihop minns hon, hon minns det där trapphuset, som om hon aldrig lämnat det, och hon minns hur det var, och hon vet att det aldrig kommer att bli annorlunda än hon kommer ihåg.

Liza går tillbaka mot tjejkompisarna och funderar. Hon funderar på att berätta för dem vad som hände i det där fuktiga trapphuset, för, tänker Liza, det var något helt annat än det i alla de historier som de berättade för varandra kväll efter kväll, och, tänker Liza, kanske kompisarna över huvud taget inte vet hur det är med de här grejerna i verkligheten, och de vet säkert inte hur det är med Mare Novak, och kanske borde hon berätta alltihop för dem, och när hon skulle vara färdig med att berätta och alla förundrat skulle titta på henne och fråga sig, varför berättar hon detta för oss, den här Liza, som alltid, alltid sitter alldeles tyst, då när de skulle titta frågande på varandra och rycka på axlarna, då skulle Liza börja fnissa, som om det skulle vara någonting väldigt roligt.

Översatt av Morgan Nilsson
i november 2006