ur boken Begärets lag
Dold i halvmörkret försöker pojken om och om igen få till den där olycksaliga melodin på dragspelet. Det går inte. Tonerna vill inte hänga ihop med varandra, än kommer han för lågt bland knapparna, än för högt, och varje gång kvider en plågsam dissonans fram ur bälgen. Pojken har inte tillräckligt gott gehör, men han har åtminstone så pass att han vet vad hans målsättning är – att spela visan felfritt – någonting allt mer ouppnåeligt för varje ögonblick som går, och stunden då hans far kommer hem och begär att han skall spela kommer allt närmare.
Natten faller över honom som en fuktig trasa. Noterna som finns tätt utspridda över papperet börjar först att klibba samman och sedan försvinner de helt i mörkret. Pojken tänder inte ljuset, för mörkret kommer som en lättnad; det är hemskt att se hur hans egna fingrar olydigt och tankspritt snubblar fram över tangenterna.
Nu hör han bara dem. Han hör inte den tafatta och flyktiga melodin, utan sina egna fingrar, som vägrar att lyda honom. Och han vet att han återigen inte kommer att lyckas förklara för far att det inte är hans fel, utan fingrarnas. Ju mera han kommer att förklara hur mycket han ansträngt sig för att kommma på hemligheten med refrängen, desto mera kommer han att veckla in sig och desto tydligare kommer det att märkas att han egentligen fortfarande inte är säker på vad vissa av tecknen på notpappret betyder och att han här och var också hoppar över ett och annat. Far kommer tålmodigt att lyssna som han alltid gör, men samtidigt kommer han att börja dra ut bältet byxorna. Och sedan kommer han att säga: gosse lilla, ta och spela en gång till.
Och pojken spelar en gång till och melodin blir ännu mera hackig, eftersom fingrarna lämnar fuktfläckar på tangenterna, och då vill de gärna halka. Och far kommer att lyssna och stryka handen över sitt läderbälte och sedan säga: ställ undan dragspelet, pojk.
Pojken tänker på det som skall komma och han får tårar i ögonen. Värst av allt är att han tycker om musik. När han lägger sig i sängen på kvällen blundar han och föreställer sig att han är det där barnet i vit kostym och fluga som de visar på teve och som står med fiol i handen på konsertsalens scen och bugar medan publiken hänfört applåderar. Men i verkligheten är allt annorlunda: hans enda åhörare är far, och han applåderar inte av hänförelse.
Pojken vet vad som är fel, han vet varför han inte kan hitta de rätta tonerna. Han har blivit besatt av en elgitarr. Som finns överallt. Som har tagit alla de rätta tonerna och inte lämnat en enda kvar åt hans dragspel. Som har krupit in i huvudet på honom och fyllt det med ett vitt susande ljud som inte släpper några konkurrenter inpå sig. Därför klarar inte hans darrande toner av att förenas till en melodi. För att elgitarren inte tillåter det. Den hittar alltid ett sätt. Det har han också sett på teve. Han har sett hur det började. Någonstans långt borta, någonstans i Afrika spelade djävulen på en gitarr och förtrollade den så att ingen annan än dess ägare kunde spela på den. Alla andra träffades av en blixt från himmelen. Blev uppbrända och till aska. Den gjorde så att de försvann. Och därför är gitarrer farliga. Och allra mest elgitarren, den mäktigaste av dem alla. Om man inte är den rätte för den, då…
Pojken funderar: om jag hade en elgitarr, den rätta, då skulle jag klara det. Jag skulle vara den rätte för gitarren och jag skulle klara av att spela felfritt och far skulle inte dra bältet ur byxorna, han skulle sträcka ut händerna mot honom och lyfta upp honom i famnen och säga till honom att han är stolt, och åhörarna skulle applådera, och han skulle rätta till sin fluga, trycka fiolen mot sin vita kostym och lämna scenen, gå tillbaks till sitt rum där de båda leksaker skulle vänta på honom som oåterkalleligen samlar damm under de långa timmar då han förtvivlat söker rätt väg över de vita och svarta tangenterna. Och sedan skulle han lägga undan fiolen och leka med dem, med plyschbjörnen som mamma hade satt fast en lapp på om att hon skulle resa bort men att hon snart skulle komma tillbaka och hämta honom, snart, och att hon tycker mycket om honom, och med barbiedockan som hans lillasyster hade glömt när mamma tog henne med sig, fastän hon pratade mer med den än med någon annan. Och med de andra leksakerna, med alla de andra som han inte längre har.
Pojken vet: det är en dröm. Alla funderingar som får timmarna att gå när han sitter med dragspelet i händerna är meningslösa. Det enda som är verkligt är den knarrande burken han har i händerna och bladet på notstället där han inte kan urskilja melodin. Och elgitarren i hans huvud. Som kan alla melodierna och som alla möjligheter ligger öppna för.
Pojken frågar sig: hur har far kunnat komma på att elgitarren är så farlig? Hur kunde han veta att han inte fick köpa den till honom när han bad om den? Hur kunde han veta att den skulle spy eld om pojken fick den i händerna. Han sade till honom att på just det dragspelet hade han och hans far och hans farfar spelat och att det inte kommer någon gitarr in i det här huset. Han menade – i det här rummet, för de bor i ett rum, inte i ett hus, men pojken förstod. Och kände förundran. Far kan faktiskt det där med musik, han kommer hela tiden med nya notblad till honom och lägger dem ovanpå dem som han redan står handfallen inför. Men att han känner till hemligheten med elgitarren som är dold för alla andra och bara har yppats för pojken? Jo faktiskt, varje gång han berättat för kompisarna hur elgitarren kan ge liv åt döda och skaka om de levande så att det inte blir ett spår kvar i dem av liv, då har de bara fnissat och blinkat menande sinsemellan, och när han tystnat och vänt sig bort har de viskat bakom ryggen på honom att han är besatt. Ja, han hörde det tydligt: besatt. Men han har ju aldrig blivit besatt av någonting förutom av önskan att spela för sin far. Han visste vad det betydde: de trodde att han var knäpp. Att de var något fel på honom. Han knöt händerna och teg. Och tänkte för sig själv: om jag hade haft elgitarren så skulle jag ha visat dem. De tror att en elgitarr bara är ett föremål som de som kan lockar fram toner ur. Och att de ljuden bara är det de verkar vara: just ljud. Vad vet väl de! De vet inte att elgitarren har sin egen vilja, sitt eget liv, och att man måste vara försiktig med den. Väldigt försiktig.
Pojken tittar på dragspelet han håller i händerna, detta kalla, döda föremål som puffar ut formlösa ljud. Han har lust att kasta det i golvet och hoppa på det. Kanske, kanske skulle det återfödas i en annan form. Men det skulle aldrig bli till någon elgitarr. Precis som pojken vet att han aldrig kommer att bli det där barnet i vit kostym och med fluga som står på konsertsalens scen med en fiol i handen och bockar sig, och som åhörarna applåderar hänfört åt. Och precis som faderns bälte aldrig kommer att bli till mammas vetebröd med dragonfyllning som hon brukade baka varje söndag, så länge pappa fortfarande lät henne lämna huset så att hon kunde köpa det som behövdes till baket.
Pojken tragglade om och om igen samma osäkra melodi. Det går inte, det går inte. Pojken slinter på knapparna och han vet att han inte kommer att klara det. Någonstans i en vrå, en vrå i rummet, en vrå i hans huvud, en vrå i universum, lurpassar elgitarren på honom.
Elström ger kraft åt allting, inte konstigt att pojken inte klarar det utan ström. Utan ström finns det ingen musik längre. Inte konstigt att melodierna inte hänger ihop och att fingrarna trasslar ihop sig med varandra. Han skulle behöva elgitarren, tänker pojken. Eller åtminstone el. Den ger kraft åt tingen.
Pojken lyssnar oroat efter ljud från den tysta trappan. För ögonblicket är inte hans fars hårda steg i annalkande, men nu är det inte länge kvar förrän han kommer. Pojken vet att faderns vrede ständigt växer, han vet att den redan för länge sedan blivit för stor för honom. Pojken mår inte bra, han vet ju att fadern tycker om honom, och han anar hur stor hans besvikelse måste vara när han ständigt på nytt får lyssna till pojkens hopplösa försök att fånga melodin. Pojken minns att fadern många gånger tog honom med sig när han gick hemifrån, och att de sedan i många timmar gick omkring på stadens gator och inte gjorde något annat, och att de hade det fint när fadern lade sin arm om hans axlar. Men en dag när han och far kom hem fanns inte mamman och lillasystern där längre, utan bara plyschbjörnen och barbiedockan var kvar. Och en lapp att mamma snart skulle komma. Men hon kom inte. Inte då och inte senare, fastän han väntade.
Far förklarade för honom att mamman och lillasystern gett sig av för att kvinnor inte vet vad plikt innebär, och att de alltså skulle bli tvungna att klara sig själva i livet nu, men pojken tyckte att de i alla fall hade kunnat stanna där de var, och att de inte hade behövt flytta till en annan stad där far skickade honom till en ny skola och där det nu stod ett annat namn än tidigare på dörren och far dessutom gav honom ett nytt namn, som han alls inte tyckte lika bra om som det gamla, fastän han redan hade glömt det gamla. Där de hade bott förut hade lägenheten varit större och människorna vänligare. Ofta hade någon frågat honom om mamma, vad hon är ute på, och bett honom hälsa. Nu var det ingen som skickade hälsningar och ingen visste över huvud taget att han hade en mamma.
Pojken förstår att melodin inte på något sätt kan hitta ut ur dragspelet. Nej, utan elström går det inte. Han måste hjälpa melodin, fången i dragbälgen kan den inte ha det särskilt bra, den vill ut, tänker pojken. Ja, el; utan el kan den inte komma ut.
Pojken letar upp en elsladd i skåpet där far förvarar verktyg. Han vrider och vänder på dragspelet länge, men inte någonstans kan han hitta en kontakt som verkar vara den riktiga. Först skyller han det på mörkret, men till sist inser han att han tänkt fel: det är kabeln som man måste anpassa så att den passar ihop med dragspelet och inte tvärt om. Med kniven som han förvarar under kudden, ifall den där mörke mannen skulle komma igen som på natten ibland har böjt sig över honom och andats varmt på honom så att pojken skrek och skrek och skrek, med den kniven skär han av kabeln i den änden som man inte sätter i väggen, och skalar varje tråd för sig. Sedan trevar han för att placera trådarna på dragspelshöljet tills han anser att de sitter helt fast och att han är färdig.
När han trycker stickkontakten i vägguttaget hörs det slamrande i trappan. Ja, det måste vara far som kommit hem. Nu snubblar han på vartenda trappsteg, sedan kommer han väldigt länge att försöka tvinga in nyckeln i låset, men nyckeln kommer som alltid att fastna; sedan kommer han i alla fall på något sätt att lyckas låsa upp och öppna dörren och komma in. Pojken vet vad som väntar honom och det gör honom stel av skräck: han glömmer dragspelet, glömmer arken som ligger utspridda på notstället, han glömmer pulversoppan som han redan borde ha rört ner i kokande vatten eftersom far vill ha mat när han kommer hem.
Han pressar sig in i mellanrummet mellan skåpet och väggen, där som han brukar förvara dragspelet, och hoppas att allt kommer att vara över, så som det är ibland, att far inte skall orka lyssna på hur han spelar, att han skall släpa sig bort till sängen och somna utan att sparka av sig skorna. Och för pojken kommer det bara att återstå att försiktigt ta av honom dem.
Far kommer in i rummet. Han muttrar några otydliga ord i skägget. Han stöter emot bordet, sparkar till en stol så att den välter och och slår i golvet med en smäll. Pojken trycker sig ännu längre in i öppningen i väggen, in i det hål dit fadern, hoppas pojken, inte kommer att kunna följa efter honom. För om han följer efter honom, då, det vet pojken, då kommer det att sluta illa, då kommer det inte att vara över särskilt snart.
Fastän rummet är höljt i dunkel lägger fadern märke till dragspelet som ligger på golvet. Han grymtar något dämpat och böjer sig ner mot det för att ta upp det, men när han tar tag i det rycker han till, skakar i kroppen, kastar bakåt med huvudet, dansar i en märklig rytm, och detta bara fortsätter och fortsätter. Därefter glider dragspelet ur händerna på honom, när det slår emot golvet kvider bälgen till lite andfått och far sjunker ihop intill det. Ur munnen droppar det saliv.
Pojken väntar. Scenen är motbjudande, smutsig, men det är inte första gången han ser den. Pojken tänker att fadern den här gången alltså inte lyckats tagit sig fram till sängen. Det är inte heller första gången; han lyckas nämligen inte med det varje gång. Och när allt kommer omkring behöver han inte heller ta av skorna för nu finns där ju inga sängkläder som far skulle kunna smutsa ner.
Det går en lång stund och far rör sig inte. Pojken funderar på vad han skall göra. I vanliga fall brukar far rossla till, muttra och ropa lite. Men nu händer det ingenting. Ingenting. Stel och orörlig. Pojken förstår att det är någonting annat den här gången. Och nu vet han inte vad han skall göra.
Till sist kryper han fram från sitt gömställe, drar ur kontakten och lägger tillbaka sladden i skåpet. Far brukar alltid säga till honom att man måste plocka undan efter sig, annars kommer man att drunkna i smuts och damm, man måste plocka undan, städa, skrubba bort smutsen och dammet från kroppen. Och han skrubbar smuts från hans kropp länge, länge, tills pojken fullständigt skakar under den kalla vattenstrålen, eftersom varmvattnet tagit slut för länge sedan, och sedan lyfter far upp honom i famnen och bär honom till sängen och för handen över ögonlocken på honom så att de sluts, och sedan känner pojken hur far länge sitter och tittar på honom, och pojken vet att fadern önskar honom god natt och att han skall drömma snälla drömmar, ingen mörk man och ingen varm andedräkt mot kinden.
Pojken tittar länge, länge på fadern, men fadern rör fortfarande inte på sig. Pojken funderar. Så här kan det inte vara för alltid, tänker han. Till sist tar han fram nycklarna ur faderns bröstficka. Fastän det ibland tar lång tid för far att hitta nyckelhålet stoppar han alltid snabbt och flinkt undan nycklarna. Alltid. Pojken har redan tidigare försökt öppna dörren när han varit ensam hemma, öppna dörren för att ge sig av till Afrika och leta reda på gitarren, men han har aldrig någonsin hittat nycklarna. Och fönstren sitter så högt att han blivit alldeles yr när han tittat ut genom dem, nedanför finns en avgrund som aldrig tar slut.
Pojken står i trappan och tvekar. Han känner en ängslan eftersom det redan är väldigt mörkt, men även om det varit mitt på dagen hade pojken inte vetat vägen. Han kan inga vägar alls, far följer alltid med honom när han måste gå ut, till skolan. Men pojken vet att han inte har något val. Det finns bara ett alternativ: han måste hitta mamma. Han skall fråga i gathörnet om det är någon som känner henne. Han kommer ihåg hennes namn, han har upprepat det massor av gånger sedan hon gav sig av och lämnade efter sig den där lappen. Någon kommer alltid att känna henne. Om inte i det här gathörnet, så i nästa eller nästa igen, det finns ju alltid ett till längre bort. Förr eller senare kommer han att ta sig till henne. Han vet: han måste. Han måste till mamma. Hon kommer att veta vad de skall ta sig till sedan, hon kommer att tala om för honom vad som hänt. Och kanske, kanske kommer han att kunna övertala henne att köpa en elgitarr åt honom.
Natten faller över honom som en fuktig trasa. Noterna som finns tätt utspridda över papperet börjar först att klibba samman och sedan försvinner de helt i mörkret. Pojken tänder inte ljuset, för mörkret kommer som en lättnad; det är hemskt att se hur hans egna fingrar olydigt och tankspritt snubblar fram över tangenterna.
Nu hör han bara dem. Han hör inte den tafatta och flyktiga melodin, utan sina egna fingrar, som vägrar att lyda honom. Och han vet att han återigen inte kommer att lyckas förklara för far att det inte är hans fel, utan fingrarnas. Ju mera han kommer att förklara hur mycket han ansträngt sig för att kommma på hemligheten med refrängen, desto mera kommer han att veckla in sig och desto tydligare kommer det att märkas att han egentligen fortfarande inte är säker på vad vissa av tecknen på notpappret betyder och att han här och var också hoppar över ett och annat. Far kommer tålmodigt att lyssna som han alltid gör, men samtidigt kommer han att börja dra ut bältet byxorna. Och sedan kommer han att säga: gosse lilla, ta och spela en gång till.
Och pojken spelar en gång till och melodin blir ännu mera hackig, eftersom fingrarna lämnar fuktfläckar på tangenterna, och då vill de gärna halka. Och far kommer att lyssna och stryka handen över sitt läderbälte och sedan säga: ställ undan dragspelet, pojk.
Pojken tänker på det som skall komma och han får tårar i ögonen. Värst av allt är att han tycker om musik. När han lägger sig i sängen på kvällen blundar han och föreställer sig att han är det där barnet i vit kostym och fluga som de visar på teve och som står med fiol i handen på konsertsalens scen och bugar medan publiken hänfört applåderar. Men i verkligheten är allt annorlunda: hans enda åhörare är far, och han applåderar inte av hänförelse.
Pojken vet vad som är fel, han vet varför han inte kan hitta de rätta tonerna. Han har blivit besatt av en elgitarr. Som finns överallt. Som har tagit alla de rätta tonerna och inte lämnat en enda kvar åt hans dragspel. Som har krupit in i huvudet på honom och fyllt det med ett vitt susande ljud som inte släpper några konkurrenter inpå sig. Därför klarar inte hans darrande toner av att förenas till en melodi. För att elgitarren inte tillåter det. Den hittar alltid ett sätt. Det har han också sett på teve. Han har sett hur det började. Någonstans långt borta, någonstans i Afrika spelade djävulen på en gitarr och förtrollade den så att ingen annan än dess ägare kunde spela på den. Alla andra träffades av en blixt från himmelen. Blev uppbrända och till aska. Den gjorde så att de försvann. Och därför är gitarrer farliga. Och allra mest elgitarren, den mäktigaste av dem alla. Om man inte är den rätte för den, då…
Pojken funderar: om jag hade en elgitarr, den rätta, då skulle jag klara det. Jag skulle vara den rätte för gitarren och jag skulle klara av att spela felfritt och far skulle inte dra bältet ur byxorna, han skulle sträcka ut händerna mot honom och lyfta upp honom i famnen och säga till honom att han är stolt, och åhörarna skulle applådera, och han skulle rätta till sin fluga, trycka fiolen mot sin vita kostym och lämna scenen, gå tillbaks till sitt rum där de båda leksaker skulle vänta på honom som oåterkalleligen samlar damm under de långa timmar då han förtvivlat söker rätt väg över de vita och svarta tangenterna. Och sedan skulle han lägga undan fiolen och leka med dem, med plyschbjörnen som mamma hade satt fast en lapp på om att hon skulle resa bort men att hon snart skulle komma tillbaka och hämta honom, snart, och att hon tycker mycket om honom, och med barbiedockan som hans lillasyster hade glömt när mamma tog henne med sig, fastän hon pratade mer med den än med någon annan. Och med de andra leksakerna, med alla de andra som han inte längre har.
Pojken vet: det är en dröm. Alla funderingar som får timmarna att gå när han sitter med dragspelet i händerna är meningslösa. Det enda som är verkligt är den knarrande burken han har i händerna och bladet på notstället där han inte kan urskilja melodin. Och elgitarren i hans huvud. Som kan alla melodierna och som alla möjligheter ligger öppna för.
Pojken frågar sig: hur har far kunnat komma på att elgitarren är så farlig? Hur kunde han veta att han inte fick köpa den till honom när han bad om den? Hur kunde han veta att den skulle spy eld om pojken fick den i händerna. Han sade till honom att på just det dragspelet hade han och hans far och hans farfar spelat och att det inte kommer någon gitarr in i det här huset. Han menade – i det här rummet, för de bor i ett rum, inte i ett hus, men pojken förstod. Och kände förundran. Far kan faktiskt det där med musik, han kommer hela tiden med nya notblad till honom och lägger dem ovanpå dem som han redan står handfallen inför. Men att han känner till hemligheten med elgitarren som är dold för alla andra och bara har yppats för pojken? Jo faktiskt, varje gång han berättat för kompisarna hur elgitarren kan ge liv åt döda och skaka om de levande så att det inte blir ett spår kvar i dem av liv, då har de bara fnissat och blinkat menande sinsemellan, och när han tystnat och vänt sig bort har de viskat bakom ryggen på honom att han är besatt. Ja, han hörde det tydligt: besatt. Men han har ju aldrig blivit besatt av någonting förutom av önskan att spela för sin far. Han visste vad det betydde: de trodde att han var knäpp. Att de var något fel på honom. Han knöt händerna och teg. Och tänkte för sig själv: om jag hade haft elgitarren så skulle jag ha visat dem. De tror att en elgitarr bara är ett föremål som de som kan lockar fram toner ur. Och att de ljuden bara är det de verkar vara: just ljud. Vad vet väl de! De vet inte att elgitarren har sin egen vilja, sitt eget liv, och att man måste vara försiktig med den. Väldigt försiktig.
Pojken tittar på dragspelet han håller i händerna, detta kalla, döda föremål som puffar ut formlösa ljud. Han har lust att kasta det i golvet och hoppa på det. Kanske, kanske skulle det återfödas i en annan form. Men det skulle aldrig bli till någon elgitarr. Precis som pojken vet att han aldrig kommer att bli det där barnet i vit kostym och med fluga som står på konsertsalens scen med en fiol i handen och bockar sig, och som åhörarna applåderar hänfört åt. Och precis som faderns bälte aldrig kommer att bli till mammas vetebröd med dragonfyllning som hon brukade baka varje söndag, så länge pappa fortfarande lät henne lämna huset så att hon kunde köpa det som behövdes till baket.
Pojken tragglade om och om igen samma osäkra melodi. Det går inte, det går inte. Pojken slinter på knapparna och han vet att han inte kommer att klara det. Någonstans i en vrå, en vrå i rummet, en vrå i hans huvud, en vrå i universum, lurpassar elgitarren på honom.
Elström ger kraft åt allting, inte konstigt att pojken inte klarar det utan ström. Utan ström finns det ingen musik längre. Inte konstigt att melodierna inte hänger ihop och att fingrarna trasslar ihop sig med varandra. Han skulle behöva elgitarren, tänker pojken. Eller åtminstone el. Den ger kraft åt tingen.
Pojken lyssnar oroat efter ljud från den tysta trappan. För ögonblicket är inte hans fars hårda steg i annalkande, men nu är det inte länge kvar förrän han kommer. Pojken vet att faderns vrede ständigt växer, han vet att den redan för länge sedan blivit för stor för honom. Pojken mår inte bra, han vet ju att fadern tycker om honom, och han anar hur stor hans besvikelse måste vara när han ständigt på nytt får lyssna till pojkens hopplösa försök att fånga melodin. Pojken minns att fadern många gånger tog honom med sig när han gick hemifrån, och att de sedan i många timmar gick omkring på stadens gator och inte gjorde något annat, och att de hade det fint när fadern lade sin arm om hans axlar. Men en dag när han och far kom hem fanns inte mamman och lillasystern där längre, utan bara plyschbjörnen och barbiedockan var kvar. Och en lapp att mamma snart skulle komma. Men hon kom inte. Inte då och inte senare, fastän han väntade.
Far förklarade för honom att mamman och lillasystern gett sig av för att kvinnor inte vet vad plikt innebär, och att de alltså skulle bli tvungna att klara sig själva i livet nu, men pojken tyckte att de i alla fall hade kunnat stanna där de var, och att de inte hade behövt flytta till en annan stad där far skickade honom till en ny skola och där det nu stod ett annat namn än tidigare på dörren och far dessutom gav honom ett nytt namn, som han alls inte tyckte lika bra om som det gamla, fastän han redan hade glömt det gamla. Där de hade bott förut hade lägenheten varit större och människorna vänligare. Ofta hade någon frågat honom om mamma, vad hon är ute på, och bett honom hälsa. Nu var det ingen som skickade hälsningar och ingen visste över huvud taget att han hade en mamma.
Pojken förstår att melodin inte på något sätt kan hitta ut ur dragspelet. Nej, utan elström går det inte. Han måste hjälpa melodin, fången i dragbälgen kan den inte ha det särskilt bra, den vill ut, tänker pojken. Ja, el; utan el kan den inte komma ut.
Pojken letar upp en elsladd i skåpet där far förvarar verktyg. Han vrider och vänder på dragspelet länge, men inte någonstans kan han hitta en kontakt som verkar vara den riktiga. Först skyller han det på mörkret, men till sist inser han att han tänkt fel: det är kabeln som man måste anpassa så att den passar ihop med dragspelet och inte tvärt om. Med kniven som han förvarar under kudden, ifall den där mörke mannen skulle komma igen som på natten ibland har böjt sig över honom och andats varmt på honom så att pojken skrek och skrek och skrek, med den kniven skär han av kabeln i den änden som man inte sätter i väggen, och skalar varje tråd för sig. Sedan trevar han för att placera trådarna på dragspelshöljet tills han anser att de sitter helt fast och att han är färdig.
När han trycker stickkontakten i vägguttaget hörs det slamrande i trappan. Ja, det måste vara far som kommit hem. Nu snubblar han på vartenda trappsteg, sedan kommer han väldigt länge att försöka tvinga in nyckeln i låset, men nyckeln kommer som alltid att fastna; sedan kommer han i alla fall på något sätt att lyckas låsa upp och öppna dörren och komma in. Pojken vet vad som väntar honom och det gör honom stel av skräck: han glömmer dragspelet, glömmer arken som ligger utspridda på notstället, han glömmer pulversoppan som han redan borde ha rört ner i kokande vatten eftersom far vill ha mat när han kommer hem.
Han pressar sig in i mellanrummet mellan skåpet och väggen, där som han brukar förvara dragspelet, och hoppas att allt kommer att vara över, så som det är ibland, att far inte skall orka lyssna på hur han spelar, att han skall släpa sig bort till sängen och somna utan att sparka av sig skorna. Och för pojken kommer det bara att återstå att försiktigt ta av honom dem.
Far kommer in i rummet. Han muttrar några otydliga ord i skägget. Han stöter emot bordet, sparkar till en stol så att den välter och och slår i golvet med en smäll. Pojken trycker sig ännu längre in i öppningen i väggen, in i det hål dit fadern, hoppas pojken, inte kommer att kunna följa efter honom. För om han följer efter honom, då, det vet pojken, då kommer det att sluta illa, då kommer det inte att vara över särskilt snart.
Fastän rummet är höljt i dunkel lägger fadern märke till dragspelet som ligger på golvet. Han grymtar något dämpat och böjer sig ner mot det för att ta upp det, men när han tar tag i det rycker han till, skakar i kroppen, kastar bakåt med huvudet, dansar i en märklig rytm, och detta bara fortsätter och fortsätter. Därefter glider dragspelet ur händerna på honom, när det slår emot golvet kvider bälgen till lite andfått och far sjunker ihop intill det. Ur munnen droppar det saliv.
Pojken väntar. Scenen är motbjudande, smutsig, men det är inte första gången han ser den. Pojken tänker att fadern den här gången alltså inte lyckats tagit sig fram till sängen. Det är inte heller första gången; han lyckas nämligen inte med det varje gång. Och när allt kommer omkring behöver han inte heller ta av skorna för nu finns där ju inga sängkläder som far skulle kunna smutsa ner.
Det går en lång stund och far rör sig inte. Pojken funderar på vad han skall göra. I vanliga fall brukar far rossla till, muttra och ropa lite. Men nu händer det ingenting. Ingenting. Stel och orörlig. Pojken förstår att det är någonting annat den här gången. Och nu vet han inte vad han skall göra.
Till sist kryper han fram från sitt gömställe, drar ur kontakten och lägger tillbaka sladden i skåpet. Far brukar alltid säga till honom att man måste plocka undan efter sig, annars kommer man att drunkna i smuts och damm, man måste plocka undan, städa, skrubba bort smutsen och dammet från kroppen. Och han skrubbar smuts från hans kropp länge, länge, tills pojken fullständigt skakar under den kalla vattenstrålen, eftersom varmvattnet tagit slut för länge sedan, och sedan lyfter far upp honom i famnen och bär honom till sängen och för handen över ögonlocken på honom så att de sluts, och sedan känner pojken hur far länge sitter och tittar på honom, och pojken vet att fadern önskar honom god natt och att han skall drömma snälla drömmar, ingen mörk man och ingen varm andedräkt mot kinden.
Pojken tittar länge, länge på fadern, men fadern rör fortfarande inte på sig. Pojken funderar. Så här kan det inte vara för alltid, tänker han. Till sist tar han fram nycklarna ur faderns bröstficka. Fastän det ibland tar lång tid för far att hitta nyckelhålet stoppar han alltid snabbt och flinkt undan nycklarna. Alltid. Pojken har redan tidigare försökt öppna dörren när han varit ensam hemma, öppna dörren för att ge sig av till Afrika och leta reda på gitarren, men han har aldrig någonsin hittat nycklarna. Och fönstren sitter så högt att han blivit alldeles yr när han tittat ut genom dem, nedanför finns en avgrund som aldrig tar slut.
Pojken står i trappan och tvekar. Han känner en ängslan eftersom det redan är väldigt mörkt, men även om det varit mitt på dagen hade pojken inte vetat vägen. Han kan inga vägar alls, far följer alltid med honom när han måste gå ut, till skolan. Men pojken vet att han inte har något val. Det finns bara ett alternativ: han måste hitta mamma. Han skall fråga i gathörnet om det är någon som känner henne. Han kommer ihåg hennes namn, han har upprepat det massor av gånger sedan hon gav sig av och lämnade efter sig den där lappen. Någon kommer alltid att känna henne. Om inte i det här gathörnet, så i nästa eller nästa igen, det finns ju alltid ett till längre bort. Förr eller senare kommer han att ta sig till henne. Han vet: han måste. Han måste till mamma. Hon kommer att veta vad de skall ta sig till sedan, hon kommer att tala om för honom vad som hänt. Och kanske, kanske kommer han att kunna övertala henne att köpa en elgitarr åt honom.
Översatt av Morgan Nilsson
i november 2006
i november 2006
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar