Suzana Tratnik är född 1963 i Murska Sobota. Hon är verksam som sociolog, författare och översättare. Hon har genom sitt författarskap och engagemang spelat en viktig roll för den lesbiska rörelsen i Slovenien. Hon har publicerat en lång rad kortare berättelser och 2001 en roman med titeln Jag heter Damjan. 1997 fick hon pris för bästa erotiska litteratur av tidskriften Primorska srečanja (Möten vid kusten).
Djurens rike
Vid dörren stod en lång flicka med en lång röd fläta. Kappan, som fortfarande såg ut att vara alldeles ny, hängde på den slanka flickan, som om hon hade fått den tre gånger för stor från Röda Korset.
”Minns du mig inte längre?” log hon mot det femåriga barnet som öppnade dörren för henne.
Barnet hade senast sett den avlägsna släktingen från landet i somras, ungefär för fyra månader sen, när hon hade önskat spendera några veckor i stan.
”Jo, jag minns dig,” sa barnet bestämt. ”Men varför har du kommit nu?”
”Inte efter salt i alla fall.”
Försiktigt sköt hon undan barnet, med kommentaren att ungen stod på tröskeln som en Maria av trä i byns kapell, och gick in i huset. I köket ställde hon med en suck av lättad ner väskan och satte sig. Hon var verkligen lite trög, som långa människor från landet gärna beskrevs av hennes släktingar i stan, men mer än något annat ville hon gärna vara ute, i naturen, och hon gick alltid med glädje med barnet, som redan var nästan sex år, till en övergiven kyrkogård i slutet av gatan och visade småttingen hur man står på händerna, går upp och ner i brygga och hjula. Just när hon var på sommarlov i staden, fyllde hon femton år. Den dagen fick hon några cigaretter av några killar och sedan gick hon och barnet till kyrkogården, de gömde sig bakom en stor gravsten och tände en cigarett. Hon kysste barnet som lyckönskning åt sig själv. Det hör till, berättade hon för barnet. När de blivit starkt påverkade av att inandas den blågrå cigarettröken, sög hon sig fast mot barnets läppar, med kommentaren att slickande med tobakssmak är något av det bästa på jorden. Det var sant.
Nu var det nästan redan vinter och Marja hade inget att göra här i stan: släktingarna i stan fick faktiskt aldrig besök när det var kallt, det skulle ju bli tvunget att elda i ett extra rum också och det var det ju ingen mening med.
”Jag har kommit, för att vi ska åka till Zagreb,” sa Marja konspiratoriskt till barnet.
Barnet hade redan hört något om detta, att hans far skulle köra någon till Zagreb, men hade inte anat, att man också skulle ta med minstingen på en sådan lång färd.
”Jodå, jodå, naturligtvis kommer de att ta med dig!” övertygade Marja barnet. ”Vet du alls, vart vi ska? Till djurparken!”
Vad nu! Djurparken i Zagreb. Djurens rike från de små bilderna i chokladbitarna på riktigt. Detta blev nästan för mycket.
Dessutom var trafiken i Zagreb verkligen vansinnig, som barnets far uttryckte sig, när han för övrigt skickligt rattade den nästan nya hundraettan och ansträngde sig, för att inte tappa bort taxichauffören med blicken. När de kommit fram till Zagrebs järnvägsstation och konstaterat att detta är hela Zagreb som de känner till, steg barnets mor fram till närmsta taxichaufför och frågade honom om vägen. Han var så vänlig att han erbjöd sig att köra före dem och gratis leda dem till målet. Trots att Marja mått dåligt i bilen tidigt på morgonen, var det verkligen fantastiskt, att de alla till slut ansträngt sig så, för att de kunde komma till djurparken. När de kom till ingången, tog pappa och mamma Marja och barnet i hand och jagade något brådskande iväg med dem för att titta på djuren i burarna. De tillbringade längst tid framför lejonburen, också därför att det i närheten fanns en bänk för trötta och föräldrar som fått nog och som på så sätt fick ett lugnt ögonblick för att fortsätta kväva sitt äktenskap. Under tiden stod Marja länge bara orörligt framför buren, men hennes blick gick fram och tillbaks mellan lejonet och lejoninnan.
”Vilken tycker du bäst om, den med manen eller den med stor mage?” frågade barnet utan att egentligen vänta sig något svar, och sprang till buren med aporna igen.
Marja drog fram en vit näsduk från ärmen och torkade ögonen. Hon vände sig mot barnets föräldrar som satt på bänken och viftade med händerna, som om de argt diskuterade något, därför stannade hon hellre ytterligare lite framför lejonburen. Barnet promenerade långsamt från aporna i buren till föräldrarna på bänken, fortfarande upphetsad över att beskåda alla dessa otroliga djur från teve. Far såg arg ut, mamma satte just punkt för samtalet med tillkännagivandet att de ska ta ett lån för att bygga till huset och därmed basta, barnen växer ju snabbt.
”Vissa får aldrig den möjligheten – det går bra ändå,” påpekade far bitskt och gick fram till lejonburen. Mor, som fortfarande argt blixtrade med ögonen mot pappas rygg, tog tag i sitt barns armbåge och placerade det otåligt i knäet. Över dess huvud tittade hon på sin förgyllda armbandsklocka, vilket betydde, att besöket i djurparken av okänd brådska närmade sig slutet.
Far körde utan ett ord och också utan svårigheter genom Zagreb, trots att ingen taxichaufför längre visade dem vägen. De två kvinnorna satt nu i baksätet och tittade otåligt på sina damur. De stannade på en mindre trafikerad gata utanför stadens centrum. Mor klappade far försonande på axeln, hon hade nämligen just konstaterat, att de hade ytterligare tjugo minuter kvar. När de förklarat för barnet, för att det skulle vänta i bilen med far, det fanns ju faktiskt inte någon annan djurpark i Zagreb, så att de har ingenstans mer att gå, började Marja gråta. ”Har du pengar? Visa! Får jag se! Du får inte ge dem något i förväg, förstår du? Jag väntar i korridoren med pengarna och betalar dem, när de tagit bort det.”
Under tiden mor och Marja gick och fick det borttaget på någon undanskymd gata bakom en stor fabrik med skylten Niveacrème, försökte barnet engagera fadern i ett samtal. Men fadern lutade sig med öppen dörr halvt om halvt på ratten och med glasartad blick stirrade han tigande i backspegeln, som också han själv gått med kvinnorna ut i det okända. Sedan intresserade sig barnet plötsligt, för om Marja också följande sommar skulle komma till dem på förnämligt lov i staden. Far suckade och tillade liksom olyckligt att den flickan måste akta sig bättre i framtiden med vem hon umgås. Då förstod barnet att hela denna utflykt på något sätt hänger samman med killarna som gav Marja cigaretter på födelsedagen, med rökning och med deras tobakskyss på den gamla kyrkogården. Även barnet självt klappade fadern på axeln och förteg alla vidare frågor om djurparken.
Först sent på natten gav de sig av hemåt. Mor ledde Marja under armen från gatan bakom Nivea-fabriken och innan hon lade henne i baksätet, täckte hon och far för säkerhets skull över det med ett täcke. Marja var helt lugn. När barnets mor hade försäkrat henne, att verkligen ingen i hennes by skulle kunna få reda på att hon åkt till Zagreb och tagit bort det, blinkade hon införstådd och trött med ögonen. Barnet höll hårt i Marjas glödheta hand under färden. När sömnen tog överhanden såg barnet innanför ögonlocken hur det lekte kurragömma med väninnan från byn mellan gamla gravstenar. Det var sommar, som gjord för att stå på huvud på mjukt gräs. När barnet, som sanningen till sägandes redan var en nästan sexårig flicka, efter en korrekt utförd baklänges kullerbytta i luften grep tag i ett vittrat kors var kylan hos den kalla plattan med namnet så skakande att hon vaknade. Under tiden hade de grälande föräldrarna, oroliga över Marjas blod på täcket, redan övergått till att ytterligare fördjupa den äktenskaplig osämjan. Men barnet fortsatte länge att kyssa Marjas iskalla hand, plötsligt gripen av känslan, att en mycket stillsam sommar utan ord, blickar i backspegeln, hjulande och kyssar bakom gravstenar nu väntade.
översatt av flera studenter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar