Andrej Blatnik • Ytan

Ytan

Ur boken Begärets lag.

De lämnar bilen vid vägkanten och mannen tittar bekymrat om han inte står för långt ut i vägbanan. För ett ögonblick känner han ett slags skräck: någon vårdslös förbipasserande skulle kunna köra på den! Han tittar på nyckeln som han håller i handen, han funderar på att sätta sig bakkom ratten igen, rätta till bilen, men han kan inte bestämma sig: om han gjorde det skulle kvinnans läppar pressas samman till ett smalt, aningen darrande, försmädligt streck. Du kan inte göra någonting ordentligt, skulle den välbekanta grimasen säga till honom, ingenting på första försöket, utan att behöva rätta till.

Kvinnan hjälper barnet att ta sig ur barnstolen, sedan tar hon korgen, som är täckte med en duk, där hon som en vän av ordning noggrant och genomtänkt plockat ner lite mat, vilket enligt alla regler hör till en söndagsutflykt med familjen. Mannen gör min av att försjunken i sina egna tankar andas in den friska luften som är full av doften av moget gräs, men i själva verket betraktar han i smyg bilens position ända tills kvinnan med påtaglig motvilja säger åt honom att lillen sprungit i väg och att han måste springa efter honom.

Gräset är högt, saftigt, alldeles mörkgrönt, och när mannen tar sig fram genom det måste han erkänna att det inte luktar så fräscht som han först tyckte, att det egentligen ger ifrån sig en tung, nästan kvävande doft. När lillen pringer genom gräset ser mannen honom bara från midjan och upp. Han går fortare, sedan inser han att han inte kommer att hinna ikapp lillen på det viset. Han ropar efter honom att stanna, men lillen bara skrattar och vinkar. Mannen tvekar, ser sig om mot bilen och ser där sin fru som tecknar åt honom att skynda sig: därför börjar han springa.

Lillen stannar plötsligt tvärt, krampaktigt. Mannen närmar sig honom, han har bara några steg kvar när han ser att barnet står alldeles på kanten av en flodfåra som går tvärs över ängen och som ända till nu varit dold för blicken, gömd i gräset. Lillen står och gungar på kanten, vrider på huvudet, tittar på fadern med stora förskräckta ögon. Sedan dras han av sin egen tyngd ut över kanten och neråt.

Manne spänner kroppen, tar sig de där få stegen i ett språng och är redan framme vid kanten, kastar sig ut i tomma intet, hoppar efter barnet. Först när kroppen omsluts av det grumliga, gyttjiga vattnet som slår emot honom med sin ruttna lukt kommer han ihåg: han kan inte simma. Men nu, nu är det oviktigt. Eftersom han är tyngre sjunker han snabbare, djupare än barnet, under vattnet får han fatt i honom, griper tag om midjan på honom och börjar sparka så mycket han bara kan. Så på något sätt gör man när man simmar tror han. Han försöker så, han har inget val.

Skorna åker av fötterna på honom och sjunker ner i mörkret som gapar nedanför dem. Mannen tycker att alltsammans tar lång tid, alldeles för lång, att de över huvud taget inte kommer någon vart, att de aldrig kommer att ta sig upp till ytan. Och samtidigt på den märkligt komprimerade tid som helt stannat upp ihuvudet på honom, funderar han över att de ju ändå inte kan ha varit under ytan särskilt länge, om luften som han andades in precis innan han dök under vattenytan inte alls håller på att ta slut ännu, och lungorna fortfarande verkar vara rätt så fulla.

Till slut sparkar han sig upp till ytan och drar även upp sonen. Denne spottar ut en stråle med grumligt vatten och börjar gråta. Mannen översköljs av en önskan att omfamna honom ännu mera, trycka honom ännu närmare till sig, att bara hålla honom så och inte bry sig om något annat, ingenting i hela världen; då känner han hur han åter dras ner, och han börjar sparka igen.

Kvinnan sträcker ut armarna från strandkanten och mannen lägger med förvåning märke till att han i hennes ansikte nu för första gången på alla dessa år kan läsa förvirring, osäkerhet, ett erkännande om att världen har överraskat henne, bevisat för henne att hon ibland inte vet hur hon skall handskas med saker och ting utifrån sina värderingar. Han räcker barnet till henne: plötsligt är lillen overkligt lätt, tyngdlös, som om han just hade fötts, och på samma sätt som den gången då han lyfte upp honom för första gången och han fortfarande var fuktig av fostervattnet, är han alldeles mjuk och ledlös, redo att hel och hållen tillhöra dem. Kvinnan sätter ner honom intill sig och lillen trykcer sig genast mot hennes lår och tittar oroligt på fadern som bland stenarna som ligger framför avloppets mynning försöker hitta något att ta tag i så att han kan dra sig upp på kanten.

Till slut lyckas han: han drar sig upp, med ansiktet alldeles intill marken så att han ser de små porerna, hål som myror, maskar och alla möjliga slags smådjur har grävt, så att hans näsborrar fylls med stoft. Sedan reser han sig och vill liksom släta till, borsta av de skrynkliga, genomblöta och smutsiga kläderna. Sedan inser han: den här rörelsen är ju löjlig. Han stannar upp och hans båda händer svävar på något märkligt, okontrollerat sätt genom luften. Han betraktar deras rörelse och tänker: löjligt. Löjligt.

”Hur är det med dig?” frågar han barnet. Det tittar allvarligt på honom. ”Bra,” säger barnet. ”Bra. Jag blev rädd att jag skulle fortsätta sjunka. Längre ner. Ner i vattnet.” Han trycker sig mot fadern. Mannen känner lukten av sörja och dy i hans hår och tecknar till kvinnan att ge honom duken som hon lagt över korgen. Långsamt och ömsint torkar han håret på honom, och sonen tittar orörligt på honom och utför hans kinder åker droppar. Efter sig lämnar de ett fuktigt och i kanterna smutsigt spår.

På kvällen sitter mannen på en bänk utanför huset och röker. Kvinnan kommer med en bricka. Ur en kopp med te stiger det ånga. ”Lillen sover,” säger hon och lägger en hand på makens kind.

Mannen funderar över hennes hand. Han funderar över ansiktet som han såg när han kom upp till ytan med lillen. Du kommer inte att kunna vara sådan mot mig längre, tänker han. Nu vet jag: vi är likadana. Likadana. Ingen av oss vet hur man bär sig åt. Du kan ingenting dölja längre.

Jag skall säga upp mig från jobbet, tänker han. Det är meningslöst. Alla dessa papper är alldeles för lika varandra. Livet är för kort. Och jag måste tala om hur jag känner mig. För henne också. Så här kan det inte förbli för alltid. Någonting måste förändras. Också för lillens skull. Han hade kunna fortsätta att bara sjunka. Ner i djupet. Och jag tillsammans med honom. Vi hade kunnat bli kvar där. Där nere. Men det blev vi inte. Vi kom upp. Och nu skall vi bli kvar här. På ytan. Du kan inte vara sådan mot mig, nej.

Han sprätter iväg den halvrökta cigaretten upp i luften och kastar en blick efter den. Min sista, säger ha till sig själv. Min sista. Den glödande pricken svävar för ett ögonblick ovanför honom, sedan vänder den och bleknar bort. Mannen känner hur det öppna himlaspannet kommer närmare, hur det omhöljer honom, han känner universum komma närmare, han känner lukten av kometers bräckliga banor, fjärran världars gravitation stryker över hans ansikte. Galaxerna öppnar sig och lockar honom till sig. Mannen vet: detta är början, det är bara början.

Översatt av Morgan Nilsson.